Aftonbladet – 16 november 1853, sida 2

nga dagar varit en vacker tärna; ty de stora jälfulla ögonen, den fina krokiga näsan, och tt obeskrifligt godt drag kring munnen, gjorde enne ännu till en vacker qvinna. Likväl var. let aktningsbjudande.i hennes väsende, den jälens innerliga godhet som framlyste i hvarje wennes ord, egentliga orsaken till den allnänna uppmärksamhet som visades henne. Såsom helt ung hade hon blifvit gift efter jertats eget val, med dåvarande kammarkrifvaren Brunfeldt. Deras ekonomiska ställning tillät dem icke något öfverflöd; men nannens; arbetsamhet och hennes husliga omanka gjorde att de kunde lefva utan försakelse. En enda son: förljufvade deras lif, som i stilla lugn tycktes föras fram af tidens våg, utan några synnerligare förändringar än dem, som fordrades för att göra kammarskrifvaren till kammarråd. Men rangen har sina fordringar, — en större mera anspråksfull umgängeskrets, — eller, kanske förlusten vid en betydlig borgensförbindelse, — allt nog, de sista åren vore mycket bekymmerfulla för kämmarrådet, men han hade icke mod att. härom upplysa. sinHustru, -och mer af själslidande än kroppslig sjukdom . dog -han; lemnandehenne alldeles medellös. . Sonen blet då hennes enda skydd; men vid: 24 år som lönlös extraordinarie, kunde Edvard knappt sörja för sig sjelf; dock ansåg ham ej något offer för stort, och tillbjöd derföre modren, sedan den lilla egendom blifvit försåld, der föräldrarne de:sednare åren bott, att flytta till Stockholm. på det han skulle vara i tillfälle att bättre kunna hjelpa henne. Här-lefde: de några år fulla af: brist. och försakelse;:: men fattigdom och rikedom vexla lyckligtvis om. En bror-till kammarrådinnan dog, och; lemnade heme Björkhammar i-arf. , Egendomen var ganska betydlig, och belägen i en naturskön trakt. ;I trenne :år -hade nu -kammarrådinnan innehaft sitt jordagods, och kände ingen annan saknad än den älskade sonen: frånvaro, som nu så angenämt öfverraska henne.