Aftonbladet – 16 november 1853, sida 2

En solklar Julimorgon gingo tvenne herrar genom Björkhammars lummiga lindalle. En af dem, med bössa och skjutväska på ryggen, ledde ett par jagthundar i koppel, hvilka muntert skällande tycktes vilja upplifva jagtlustan hos :sin husbonde, som icke var någon annan än Rudolf. Stjernspets. Nära en vecka hade :-han varit hos Edvard, och nu ändtligen förmått honom njuta af morgonluftens lifgifvande svalka, under en kort tur i skog och mark. Vid slutet af allgen togo de af åt sidan, och följde en -gångstig, som gick öfver en grönskande kulle, från hvilken det täcka Björkhammar presenterade sig som ett jordisktparadis. . Rudolf intagen af den tjusande natur sor låg för hans ögon, betraktade nejden med artistisk kännareblick, och utbrast: Nej låt oss stanna här; jag måste teckna denna vue,, hvarefter han framtog blyertspenna samt ett pappersblad.. Skåda Edvard! Dessa trädbeväxta höjder, som resa sina löfprydda -bjessor bakom ditt vackra hem, hvars hvita manbyggnad skymtar fram melJan lindarr.c;. sedan dessa gigantiska. bergsj klippor, med. sina dystra furar och ; ihåliga klyftor, i hvars. mörka gömmor säkert en och annan röfvare fordomdags förvarat sitt orättfångna gods .— och, der Wettern ! Hvad han ändå är storartad denna stolta sjö, med alla sina kapriser: stundom stilla spegelklar, kan en väderil inom några minuter förvandla dess lugna skönhet i ett skummande raseri; en bild af menskliga, lifvets njutningar och lidelser tyckes mig. -APpropos Edvard! Är du vid humör i dag att berätta mig det der äfventyret, hvars åminnelse, likt den onde anden i Jegenden om salig Saul, oaflåtligen omflägtar ditt sinne? frågade Rudolf tvärt. Blodet brusade upp till högröda rosor på. Edvards kinder och en nervös darrning i läpparne ahtydde att frågan väckte er smärtsam känsla. Efter några minuters tystnad svarade han: ; ) Jag såge helst att jag kunde glömma er tid, som skänkt mig bitterheten af ett sjukligt lif; men du är min bästa vän, och då