sUngdomen. repar. sig snart, serdeles då: man är i tillfälle att erhålla all möjlig vård, såväl af skicklig läkarehand, som den mo-j derligaömheten, tröstade öfverstinnan. Dörren till ett närgränsande kabinett öppnades långsamt; en ung, blek man steg in i förmaket. Det melankoliska uttrycket i de djupblå ögonen, samt den framåtlutande, ytterligt magra gestalten, väckte ett ovilkorligt medlidande och: intresse, hvilket icke förminskades vid ljudet af. den svaga, klanglösa stämma, som åtföljd af en aktningsfull bugning nästan ohörbart yttrade: : Så särdeles angenämt att få den äran träffa herrskapet! Jag var så trött af resan, att jag i går måste fara förbi Adelsvik utan att kunna göra min uppvaktning. Häradshöfdingen -bade varit hjertligt välkommen; men vi se hellre att häradshöfdingen, fullkomligt uthvilad, kommer att passera några dagar i vår krets, svarade öfversten artigt. . , Rudolf och Edvard: somvarit akademikamrater; och sedan den tiden vänner, gåfvo hvarannan ett trofast handslag. : Samtalet. lifvades. Nyheter från hufvudstaden efterfrågades och berättades; slutligen.-började herrarne politisera, hvilket föll sig mindre begripligt för damerna, hvarföre de gingo ut i-trädgården och betygade både med ord och handling sin beundran för de utmärkt sköna jordgubbar, som friska och saftiga gömde sig bland sina gröna skuggande blad. Aftonen förgick under förbindliga ord och vexlande minnen. Efter en delikat supå af stekt kyckling och mästerliga gräddvoffior, åtskildes sällskapet, med löfte af kammarrådinnan att följande söndag komma till-Adelsvik på långvisit, . Innan någon vidare fortsättning följer, torde det intressera läsaren att få en närmare upp. lysning om Björkhammar och dess egarinna. Vid tiden af vår berättelse, var kammarrådinnan Brunfeldt närmare 60 år; men det oaktadt kunde man mycket väl se, att hon j