Aftonbladet – 12 november 1853, sida 3

komst till staden. BLANDADE AMNEN. Spelhusen i Paris. : Uti dr Verons mycket omtalade memoirer är det isynnerhet kapitlet om de offentliga spelhusen i Paris hvilka som bekant är sedan -1838. blifvit tillslutna, hvilket väcker ett synnerligen lifvande intresse. Ju oftare man under den närvarande styrelsen talat om äteröppnandet af dessa privilegierade spelhus, med desto större upp. märksamhet läser man Verons yttranden. Förutom de fyra stora spelhus, säger författaren, hvilka voro etablerade på ätskilliga ställen i trakten af Palais Royal; funnos dessutom sex uti olika qvarter i staden, bland hvilka slutligen det förnämsta, det s. k. Frascati, var beläget vid Richelieugatan. De första tillåtelserna ltill offentliga hazardspel meddelades under Ludvig den femtondes regering; säväl då som i Ludvig den sextondes tid brukades dessa förströelser i. de förnämsta kretsär, till och med vid hofvet. Den olyckliga drottning Marie Antoinette var sä passioneradt begifven på faraospel att sällan någon afton förflöt utan att det spelades på de-kongl. lustslotienVersailles och Trianon. . Chalabre, som då för tiden hade-arrenderat de offentliga spelen, kom derför till ? ga ä , och för att göra honom värdig att komma till hofvet gaf konungen honom öfverstetitel.. Under republikens år VM tillslötos spelhusen för första gången i moralitetens namn, till följd af en befällning från öfverheten i Paris. Under konsulatet gaf ministern Fouch6 först äter tillstånd att åter öppna dem, men han inskärpte hos-de nya spelhusförpaktarne, att det mätte inrättas en förnäm spelsalong, praktfullt utstyrd, der det endast skulle spelas högt, enär det visat sig vara en nödvändighet för de rika fremlingar som kommo till Paris. För detta ändåmäl grundades den s. k. fremlingscirkeln vid Rue Grange Bateligre, hvarest endast. spelades med guld och banknoter, der. allt var på ett högst lysande sätt inättadt, och der man utan betalning. serverade de spelande med allakanda förfriskningar: I denna eir kel mäste man låta införa sig af dess föreständare; en. uti ett offentligt spelhus särdeles komisk anordning. Om vintern gafs hvar ättonde dag maskeradbal, och under konsulatet och kejsaredömet lärer derstädes spelats utomordentligt högt. Maskeradbalerna voro högst lysande, och talrikt besökta af den förnäma verlden; Napoleon sjelf bivistade dem några gänger maskerad, ledsagadaf sin adjutant Duroc. Säsom förste konsul hade han flera gånger haft för afsigt att nedlägga spelhusen, men hvarje gång, lyckades det Fouche att afhälla honom derifrån. Han förklarade att det var hufvudsakligen i spelhusen som polisen inhemtade sina vigtigaste underrättelser och mycket ofta kom de farligaste individer på spåren, och han fästade uppmärksamhet på -de-stora inkomster spelet inbringade: Det påstodsatt Fouche var personligt intresserad häri: ty den dåvarande spelhusförpaktaren Perrin, som hade honom -att tacka för sin utnämning, lärer dagligen till polisministern hafva utbetalt 50 napoleondorer af bankens vinst. Då Bourbonerna åter bestego tronen blef emellertid spelhusarrendet förhöjdt. ; Benazet var 1837 den sista spelhusförpaktaren, och det var han, som efter pariserspelhusens tillstutning arrenderade spelhusen i Baden-Baden. Förutom åliggandet att ställa borgen för en half million, var spelhusförpaktaren förpligtad att alltid hafva 1,300,000 fr. på spelborden och i kassan. Han var skyldig att föra bokoch räkning öfver bankens dagliga vinst och förlust, och för detta ändamäl voro uppsyningsmän tillstädes vid spelborden. Af vinsten fick han 2 , million att bestrida utgifterna vid spelhusen; det öfriga, till ett belopp af 5 , million, kom staden Paris budget till godo. Af-hvad som ytterligare blef öfver, tillhörde ena -hälften förpaktaren och den andra hälften staden; men om. det öfversteg 9 millioner, fick han 4 och staden 5,. Men det sistnämda förhållandet inträdde aldrig, enär bruttoinkomsten från 1819 till 1837 städse var mellan 6 och 9 millioner: Huru regelmässigt och lugnt detän i Pariserspelhusen gick till vid utbetalningen af spelarnes vinst, så att: mägot misstag ellerinågon stridighet visade sig, det alltid utföll till bankens förlust, blef dock banken flera gånger svärt förorättad, Sålunda inträdde; en. afton i Frascati två unga män; de framgingo till rouletten, och den ene satte 50 . dubbel-louistorer -på rödt; den andre samma summa på svart: Rödt vann, och den som hade.ssatt. på denna färg, hastade att det fortaste han kunde åflägsna sig med sin vinst) som en-af croupiererna till honom utbetalade: Emellertid nedlade en af de andra eroupiererna de på svart satte Iouisdorerna i kassan, och man märkte först sedan bedragarne aflägsnat sig, att mynten voro idel förgylda francestycken. En bekant general tillät sig-i-fremlingscirkeln, ! om. icke ett lika groft bedrägeri, dock alltid ett handlingssätt, som ingalunda kan kallas redligt. Han. hade.i faraospelet satt en rulle af 25 napoleondorer på ett kort, och förlorat dem två gänger efter hvårandra. Hvarje gång han förlorade, räckte han croupieren en banknot på 500 fr., som var af samma värde. Tredje gången vann hans kort, och eroupieren framlägger till honom 25 napoleondorer, men generalen säger att han denna gång satte en rulle på kortet, hvilken utom 25 napoleondorer äfven innehöll 15 banknoter å 1000 fr.; han bröt sin guldrulle och visade riktigheten af sin uppgift. Enär han hade flera guldrullar hos sig, och påstod att han först sednaste gången hade satt den med banknoter fyllda rullen, på kortet, och då banken icke kunde bevisa. motsatsen, så erhöll generalen, förutom de 25 napoleondorerna, äfven 15,000 fr. MPa spelhusförpaktaren mottog. icke förojäfves denna lexa, ty rpäföljande dag fät han tillsännagifva, att banken aldrig till vinnarne komme vt utbetala några penningar, då: insatsen icke varit öppet framlagd. År 1815, under de 100 dagarne, speade man banken ett ännn värre etrook. BR nartan I