Aftonbladet – 12 november 1853, sida 2

PRENSA EETTSRTTSNNNIPAASS an ni veta om icke arabernas tro (som då rar en passion, äfven den), torde hafva. rest)l ina moskeer i Roms forum och vid sidan af Notre-Dame? Ty tror ni väl att i kriget melan trosbekännelserna -— då trosbekännelserna ymfattas af ofantliga stammar — tror ni väl utt de vises förstånd kan kämpa: mot millioners passion? Mot entusiasm måste sättas entusiasm. Korsfararen kämpade för Kristi graf, men han räddade kristendomens lif. i Min far tystnade. quills förhöll sig fullkomligt stilla; han sträfvade icke längre emot — han var dränkt. Således, — återtog mr Caxton lugnare — således, om sednare tiders krig ännu komma oss att häpne fråga, hvad godt den Allvise härleder från det onda de medfört, skall dock framtiden inse deras nytta lika klart som vi nu se Försynens finger hvilande på grafhögarne vid Marathon, eller ledande Peter Eremiten till Palestinas slagfält. Eller, äfven om vi medgifva det onda som vidlåder den närvarande generationen, kunna vi väl förneka att många af de dygder som utgöra fredens prydnad och lifskraft, haft sin första upprinnelse i krigets skakningar ! Här började Squills visa några tocken til! vederfående, då min far lät öfver honom utströmma ett af dessa talrika vattenverk, som hans väldiga minne hade i ständig. beredskap. Icke utan skälv, sade han, har en filosof, skarpsinnig åtminstone i verldsliga angelägenheter, anmärkt —( Squills tillsluter åter ögonen och fortfar att visa sig liflös) — att det är högst märkvärdigt att iakttaga, det kriget, som af allting synes vara det mest vilda, skall vara de upphöjdaste själars lidelse. Men det är i krig som broderskapets band fastast tilldragas; det är i krig som man mest egnar hvarandra ömsesidigt bistånd — som ömsesidig fara lö; es och allmän tillgifvenhet mest utöfvas och röii nes; ty hjeltemod och menniskokärlek äro nä1 I stan ett och detsamma X) Min far slöt, och funderade en stund, Ox a u ) Shaftesbury.