Aftonbladet – 12 november 1853, sida 2

Squills ännu lefde, ansåg han det dock råd-. ligt att låtsa fortfarande vanmakt. Icke. återtog slutligen mr Caxton, icke som skulle jag anse det för vår pligt att uppdrifva till en passion hvad vi måste underkasta oss såsom en sorglig nödvändighet. Ni säger sant, mr Squills, — kriget är ett ondt; och ve öfver dem som under lumpna förevändningar öppna Jani portar, — Det förfärliga hem, i Hvarfrån stolt utgår rasande gud. Mr Squills, som länge varit tyst och begagnat denna tid. till användandet af något af de medel som vanligen brukas för drunknade kroppars vederfående, stående framför elden i en halfupprätt ställning, med sjelfapplicerade gnidningar på hvarje särskild lem, och ofta tagande sin tillflykt till vissa rykande stimulerande medel, som medlidsamma händer bereda honom — Mr Squills sträcker slutligen på sig och säger svagt: lag frågar er nu, icke för att framkalla vidare tvist, men, kortligen, ni skulle således gå i fält för jert lands försvar. Håll, sir— håll, för Guds skull! Jag är af er tanke—fullkomligt af er tanke! Men lyckligtvis är nu föga utsigt för handen att någon ny Boney skulle bygga båItar i Boulogne för att öfverfalla 08S. I Mr Caxton. Jag är icke alldeles säker j derpå, mr Squills. (Squills sjunker tillbaka i med ett glaslikt stirrande af misstrogen fasa.) Jag läser ieko ofta tidningarna, men det förflutna hjelper mig att bedöma det närvarande. i Pervid rekommenderade min far åt mr I Sguills en uppmärksam genomläsning af vissa ; I stycken i Thucydides, som just förutsågo det t I Peloponnesiska krigets utbrott (Squills nickar I hastigt det mest undergifna bifall), och uppsl drog en sinnrik parallel mellan de tecken och EE som förebådade detta utbrott, och n j 4 C 2 de farhågor för ett stundande krig som uppväckts af de profetior om en evig fred, hvilka I man nyss bevittnat. Och efter åtskilliga märki liga och skarpsinniga anmärkningar, åsyftande att visa hvarest elementer till krig redan böllc a omart ät bag mn bet