Aftonbladet – 12 november 1853, sida 1

snarare han icke fick tid till någon så abstrakt fråga; ty hela familjen kom öfver honom, och i denna för det qvinliga sinnets elementer så egendomliga storm — ett slags solig storm midt emellan löje och utrop — hvirflade min mor honom bort att skåda Neogilos. En vinterafton, några månader efter denna dag, sutto vi alla församlade i försalen, som ännu är vårt vanliga tillhåll, enär dess storlek och skapnad tillåter hvar och en att hafva sin särskilda sysselsättning. En stor skärm skyddar min fars lärda koloni från att blifva störd, och nästan osynlig sitter han nu lugnt bakom denna förskansning och fulländar denna vältaliga slutledning som skall förvåna verlden, då en gång, genom himlens synnerliga nåd, boktryckaren fått lägga sista hand vid De menskliga villfarelsernas historia,. I ett annat hörn har min onkel förskansat sig — omrörande sitt kaffe, (i samma kopp som min mor för så många år sedan skänkte honom, och hvilken underbart räddats från alla de olyckor som gå i arf inom -krukgodsslägtet,) och hållande i andra -handen en volym af Ivanhoe; men, trots den Nordiska Trollkarlens tjusning, är hans öga icke fästadt på det uppslagna bladet, På väggen bakom honom hänger sir Herbert de Caxtons. porträtt, denne Sidneys och Prakes krigskamrat; och under porträttet har Roland fästat sin sons svärd, vid sidan af det -bref som omtalade hans död, och detta bref är infattadt i glas och ram: svärd och bref hade blifvit salens sista, icke minst ärade penater; — sonen tillhörde nu förfäderna, Dig Icke långt från min onkel satt mr Squills, sysselsatt att frenologiskt kartlägga och indela en afgjutning som han gjort af en skalle af en australisk inföding — en spöklik skänk som jag (för att hörsamma ett årligen förnyadt anmaningsbref) hade bragt honom, tillika med en uppstoppad wombat, och en stor bundt sarsaparill-rot.. (Till hans. patienters tröst torde jag i förbigående böra anmärka, att skalle och wombat, — denna sednare är