Aftonbladet – 12 november 1853, sida 1

ett djur mellan ett vanligt svin i miniatur och ett gräfsvin — icke precist voro packade tillsammans med sarsaparill-roten!). Litet längre bort stod uppslaget, men öfvergifvet, det nya pianot, vid hvilket Blanche och min mor, innan min far gifvit sitt förberedande hm, hade gjort sig all möda att lära mig hålla tredje stämman i omqvädessången Kaja och kräka ren flugit upp. — Fåfäng möda, trots alla smickrande försäkringar att jag har en mycket god bas, om jag bara hade tålamod att öfva upp den. Till all lycka för åhörarnes öron är detta försök nu öfvergifvet. Min mor arbetar ifrigt på sitt tappisseri — sista och nymodigaste mönstret — nemligen en rosenkindad ung trubadur, spelande luta under en daxgul balkong; de två små flickorna se allvarsamt på, betagne, fruktar jag, af en alltför tidig kärlek till trubaduren; och Blanche och jag hafva smugit oss bort i ett hörn, hvilket vi, genom något sällsamt sjelfbedrägeri, anse vara utom synhåll för andras blickar, och i detta hörn står Neogilos vagga. Det är verkligen icke vårt fel att den står der — Roland. har-så velat hafva det; och lillen är dessutom så snäll, skriker aldrig — Blanche och min mor säga åtminstone så:: i alla händelser skriker han icke i afton. Ja, detta barn är ett underverk! Han synes känna och efterkomma hvad som låg. oss. som mest på hjertat då han blef född; och ännu mer, då Roland (jag vågar påstå det, tvärt emot vanliga bruket) icke tillät hvarken moder, eller amma, eller någon annan qvinlig varelse, att hålla honom vid dopfunten, utan öfver den nye medlemmen af det kristna samfundet lutade sitt eget mörka ädla anlete, påminnande om örnen som förborgade barnet i sitt näste och skyddade det -med vingar som kämpat med stormen, syntes från detta ögonblick barnet, som. kallades Herbert, igenkänna Roland bättre: än sin. amma, . bättre. till. och med än sin mor — det tycktes veta, att då vi gåfvo det detta namn, sökte vi att återgifva Roland