Aftonbladet – 10 november 1853, sida 3

jan — att göra det otrefligt för bränvinssupare, bränvinssäljare och bränvinsbrännare att der vistas. Jag tror att detta kan ske med de lagar som finnas, till och med utan lagar — och ändå ej laglöst — och att det skall hafva bättre verkan, än någon ny brän vinslag, huru förträfflig den må blifva. Men det ena utesluter icke det andra? — Det vore väl möjligt, sade fader Niklas, att det ena -udeslöte det andra. Jag är gammal, och har sett sådant förr i värt kära Sverige. Vi få en lag mot bränvinet — det tar jag för gifvet — och hela landet fröjdar sig af den anledning. Nu, ropar man, är allting väl bestäldt — nu har nykterheten segrat; — och i glädjen .deröfver tar man sig kanhända en sup på saken. Då upphör all verksamhet af städer, socknar, byar, enskilte för nykterhetens sak; ty, säger man, hvad behöfva vi göra mer, sedan lagstiftningen gjort tillfyllest? Men om så skedde, så säger jag, att först då skulle nykterheiens vänner hafva skäl att frukta för den goda saken, i trots af all lagstiftning. Mänga tro, att ändamälet bäst skulle vinnas genom att utan vidare omständigheter i Sverge införa den s. k. Mainelagen, som förbjuder all försäljning af spirituosa. Dervid torde icke vara ur vägen att erinra sig följande. I Maine, likasom i andra stater i Nya England, funnos, långt innan ännu nägon Mainelag ens var pätänkt, hela härader (counties), der det icke var möjligt att få köpa spirituosa, knappt ett glas öl. Den ofantligt stora majoriteter af folket var redan före lagens tillkomst nykterhetsälsk nde, ej blott i ord utan i handling. Lagen var säledes ingenting annat än ett uttryck af den nykterhet, som verkligen fanns. Den stiftades för att lägga band på de få supare — mest utländningar — som icke läto rätta sig af landets seder. i I Sverge finner man till öch med bland dem, som ifrigast ropa på bränvinslagar, om icke personer som ragla på gatan och dragas inför domstolarne för fylleri, dock erkände frossare och drinkare: Man mäste säga, att det är någon skilnad mellan-Sverge och Maine. I Amerika tror man, att lagarne, för att vara verk samma, mäste stå i öfverensstämmelse med sederna; men att det fordras något annat än lagar — nemligen folkets egen sjelfverksamhet — för att reformera sederna. I Sverge tror man allt vara vunnet genom lagparagrafer, antingen sederna säga till dessa ja eller nej. De al varliga nykterhetsvännerna, som för nägra är sedan voro så verksamma, läta för det närvarande icke mycket höra af sig — eller kanhända man icke hör på dem. Deremot är det nu icke ovanligt, att herremän, som sjelfve genom öfverBöd i mat och dryck förstöra både penningar och helsa, både själsoch kroppskrafter, ideligen ropa ve öfver omättlighetens följder bland arbetsklassen: hvilket onda, mena de, liksom allt annat ondt bland arbetsklassen, man lättast kommer ifrån genom en tvångslag, — och dermed punkt. Samme herrar skulle förmodligen icke hafva något emot att, — till den arbetande klassens förmän! — få fri införsel af — champagne och constantia. För nykterhetssakens framgång är föga att lita på sådana reformationer, som nyss nämnts; ej heller på konung och ständer; utan derpå, att allmogen på landet och den arbetande klassen i städerna omsider tyckts hafva vaknat till ett ligigt medvetande af bränvinsbränningens och superiets olyckliga följder.. Må jag blifva rätt förstådd, sade fader Niklas. Det är rätt och i sin ordning att äfven lagstiftningen gör hvad den förmär för att befordra nykterheten; men om man tror, att lagstiftningen kan uti en så beskaffad sak göra allt, eller ens det hufvudsakligaste, så skall framtiden visa att man svärt bedragit sig. VTT (Insändt. En mängd personer göra sig ett nöje af att förklena andras ryckte, utan att dertill hafva skäl, och många tror blindvis allt hvad de höra. Man har, utan att känna förhållandet, utspridt, att jag i egenskap af stadsmäklare skulle inledt handlanden Granlund den äldre i de vilda bränvinsspekulationer, som förorsakat hans fall. Jag är härtill alldeles oskyldig. Jag har icke slutat något hvarken till eller ifrån hrr Granlund Comp. sedan den 14 Okt. 1852. Jag reste då till Ryssland och återkom den 22 December. Från sistnämde dag till den 12 Mars innevarande är, då jag afreste till södra Sverige samt vidare till. utrikes ort, hvarifrån jag återkom den 25 April detta år, gjorde jag icke några affärer med nämde firma, utan blefvo de halsbrytande bränvinssluten uppgjorda genom andra. Från flera orter i södra delen af riket tillskref jag hr N. Granlund, med afstyrkande af bränvinsförsäljningar utaf de skäl jag uti mina bref motiverade, hvilket han sjelf kan intyga. Dessutom kunna mina mäklareböcker bäst vitsorda sanningen af mina uppgifter. Johan Gustaf Carre,