Aftonbladet – 10 november 1853, sida 2

bröllopsdagen, som skänkte mig hans systers händ,) skulle komma till den hemmets härd der hans plats nu stod tom; vi hade hoppäts att han skulle komma, mätt på ära, och slutligen mogen för den lugna lycka som långa års ånger och mödor hade förtjenat. Inom ett år efter vårt giftermål, och kört efter det en lysande bragdi en förtviflad fäktning hade spridt ny glans öfver hans namn, och just då vårt högmod, i den menskliga stolthetens blinda fåfänga, var som störst, — kom olycksposten! Den korta banan hade nått sitt slut. Han dog, såsom jag visste att han skulle hafva bedt till Gud att få dö, vid slutet af en dag, ständigt minnesvärd iannälerna öfver detta underbara välde, som af en tapperhet utan like blifvit fästad vid öarnes tron. Han dog i segrens armar, och hans sista leende mötte den ädle chefens blickar, hvilken äfven i denha stund kunde stadna från triumfens flod vid det offer den hade kastat på sin blödiga strand. En gunst, stammade den döende mannen; jag har en far derhemma — äfven han är krigare. I mitt tält ligger mitt testamente: det ger åt honom allt hvad jag eger — han kan möttaga det utan att behöfva blygas. Men detta är icke nog! Skrif till honom — ni sjelf — med e egen hand, och berätta honom huru hans son föll ! Och hjelten efterkom bönen, och detta bref är för Roland dyrbarare än hela det långa registret på hänsofne förfäder! Naturen hal åter gjört gällande sina rättigheter, och förfädren få gifva vika för sonen. I ett sidokapell i den gamla götliska kyrkan, midt ibland hjeltarnes vid Acre : och Agincourt multnande grafvar, omförmäler er ny plåt Herbert de Caxtons död mec dessa enkla ord: HAN FÖLL PÅ SLAGFÄLTET : HANS LAND SÖRJDE HONOM, OCH HANS FADER ÄR UNDERGIFVEN. År hafva förflutit sedan denna plåt upp: sattes der, och flera förändringar hafva tima