Aftonbladet – 10 november 1853, sida 2

källor till glädje och oaser med frisk grönska, der hvarest blickar, som endast äro vana vid städerna, icke se någonting annat än öknens sand och hägring: Långt i fjärran (såSom det höfves en man) häde jag, i kampen med lyckan, genomgått de mödor som gifva hjertat tid att återhemta sig från de slag som träffat det, och lära att känna kärlekens värde i dess djupare betydelse uti lifvets allvarliga verklighet; himlen hade låtit vid hemmets tröskel uppspira det unga träd som skulle betäcka taket med sina blommor, och med sin vällukt förljufva min tillvaros dagliga luft. Det hade varit en gemensam bön bland de ädla jag lemnade, att detta måtte. blifva min belöning; och hvar och en hade på sitt sätt bidragit att dana detta sköna lif till en stolthet och glädje för den som nu begärde att få vakta deh vårda det. Från Roland härrörde denna djupa, allvarliga heder — manlig i sin stränghet, qvinligi sin grannlaga känsla af förfining. Från Roland denna. förmåga att snabbt uppfatta allt ädelt i poesi, allt älskligti naturen — detöga som gnistrade vidatt läsa huru Bayard stod ensam på bryggan och räddade en hel här — eller fällde tårar öfver det blad söm berättade huru den döende Sidney sköt bägaren från sina läppar. Någon torde finna detta vara en alltför manlig ande. Hvar och en har sin smak. Gif mig den qvinna hos hvilken finnes ett gensvar på alla mannens ädlaste tankar! Och sedan, detta öga, — likt Rolands — som kunde. stanna för att akta på hvarje finare maska i skönhetens undetbara väfnad. För henne var intet landskap i går detsamma som i dag, — en djupare skugga från molnen kunde förändra anblicken af morasen — uppspirandet af friska, vilda blommor, blotta tonerna af en dittills ohörd fogel kunde förläna omvexling åt den vidsträckta, ödsliga heden. Någon torde finna detta vara en alltför simpel källa till glädje. Må det vara så för dem som behöfva de skarpa retmedel som städeran erbjuda. Men Tom vi skulle komma att tillbringa hela vår lad bland dessa scener, då var det väl något