Aftonbladet – 10 november 1853, sida 2

i den vrå af jorden som innesluter, vår lilla verld: vackra. rum hafva uppstått bland de öde ruinerna; leende sädesfält ersätta när och fjerran de kalla, ödsliga morasen. Jorden närer flera tjenare än som någonsin trängdes kring dess gamla baroners standar, och Roland Kan från sitt torn skåda ut öfver besittningar, som år efter år återeröfras från ödemarken, till dess plogbillen skall hafva vunhit ett rikare Herredöme än dess feodala che. fer någonsin höllo tillsammans genom : svärdets makt. Och den gästfria glädje som flytt från ruinen, har återupplefvat i salen; och rik ocK fattig, hög och låg hafva välkomnat det gamla husets återuppståndelse ur grus och förfall. Alla dessa Rolands drömmar hafva gått i fullbordan; men de glädja icke hans hjerta så mycket som den, tanken, att hans son slutligen blef värdig sin stam, och det a att intet svalg skall gapa mellan dem båda när den Stora Cirkeln är fullbordad och menniskans förflutna och tillkommande mötas der Tiden försvinner. Aldrig glömdes denne Bädangångnel — aldtig framhviskades hans namn utan att tårar strömmade till ögonen; och hvarje morgon kunde ländtmannen, då han gick till sitt arbete, se Roland smyga utföre dälen till kapellets djupa port. Det faller ingen in att följa hans steg, eller tränga sig på hans tankar; ty der, i äsynenaf denna plåt, förrättar hän sin bön, och minnet af den hädangångne utgör en del-af hans gemenskap med himlen. Men den gamle mannens steg äro ännu fasta, och han bär ännu sin panna upprätt; och iman kan på hans anlete se-ått det icke var något tomt skryt att fadren är undergifven,: och må den, som kan tycka att det låg alltför mycken romersk hårdhet i denna kristliga undergifvenhet, må den besinna hyäd det vill säga att hafva fruktat ett lif af vanära för sin son, och fråge han sig sedan om den största sorg som kan träffa fadren är denne sons död med ära! : (Slutet följer.)