Aftonbladet – 10 november 1853, sida 1

yehöfva vaka öfver min hustru, undantaganles i sjukdom och sorg! Himlen vare lof, att mitt lifs väg icke leder genom rosenströdda pass, besatta af tyska furstar som hålla vad på mitt förderf, och fina gentlemen som bendra den skicklighet hvarmed jag spelar schack om ett så förfärligt pris! Hvarje rang och hvarje lynne har sina lagar. Jag erkänner att Fanny är en förträfflig markisinna. och lord Castleton en oupphinnelig markis. Men, Blanche, om jag kan vinna ditt trogna, okonstlade hjerta, tror jag att jag börjar i femte akten af den fina komedien och redan vid altaret säger — En gång vunnen, vunnen för alltid ! VII Kar. Jag red hem på en häst som min värd lånat mig, och lord tastleton red med en del af vägen, åtföljd af sina två söner, som manligen tyglade sina Shetlands-ponies och gallopperade förut. Jag egnade några komplimenter åt dessa barns liflighet och förstånd — komplimenter som de ganska väl förtjenade. Ja, inte sannt,, sade markisen med-faderlig stolthet, jag hoppas att ingendera af dem skall skämma ut sin morfader Trevanion. Albert (fastän han icke precist är ett sådant underverk som den stackars lady Ulverstone påstår honom vara) är nästan för brådmogen; och jag gör allt hvad jag kan för att förekomma det han skulle blifva bortskämd genom smicker för sin skicklighet, hvilket jag anser vara långt farligare än smicker för rang — en fara för hvilken, oaktadt Alberts blifvande arf, den äldre brodren är mer blottställd. Eton tager snart bort inbillningar af sednare slaget. Jag kommer ihåg hur lord — (ni vet hvilken anspråkslös, godhjertad menniska han nu är) gick. och sprättade på lekplanen, då ännu en oborstad pojke, med näsan i vädret, och hur den långe Dick Johnson (jag befarar nästan att han nu är en lycksökare; kom fram till honom och sade, Nå. sir, hvem böfveln är ni? Lord — — sägel den fattig :fan omisstänksamt, äldste son a markisen af — Jaså, verkligen, utropar Johnson, se här. har du då en örfil. för mylore och två dito för markisen! . Å Jag är ingen vän af örfilar, men Jag tvif: