Aftonbladet – 9 november 1853, sida 2

kJ Prev PO RR MIRI BUUUGSAARIMNIGNS Ba08 ch äfven, enligt uppdrag af siändhetskolleium, år 1850 i Malmö anställt undersökning m sättet för kolerans uppkomst derstädes istnämnde år — vidare doktor Sköldberg från jönköping, m. fl. ix Största uppmärksamheten ådrog sig likväl let yttrande, som under denna diskussion afvafs af den utmärkte norske läkaren, professor Faye från Christiania. Och då detta yttande sedermera, på derom formligen af ordöranden gjord framställning, antogs såsom uttryckande, på ett enda undantag när, samtige de talrikt församlade läkarnes mening, men hittills icke veterligen varit offentliggjordt på vårt språk, torde det icke vara olämpligt att här något fullständigen anföra dess innehåll. Vi meddela derföre här nedan professor Fayes yttrande i ordagrann öfversättning efter den redogörelse derför, som på norska funnits införd i tidskriften Hygiea. De antydningar, som deruti tillika förekomma om den stora olikheten mellan den norska och den svenska regeringens sätt att behandla detta ärende, lära icke undgå att härvid bland annat ådraga sig läsarens uppmärksamhet. Om kolera, karantän samt spärrning. Anförande under diskussionen i medicinska sektionen vid natarforskaremötet i Stockholm 4854, af Prof. D:r F. OC. Faye. Då jag säsom ledamot af den norska Kolera-Central-Kommissionen haft anledning att specielt ingå på frågan om nyttan af karantän och spärrning mot denna sjukdom; och säväl denna kommission, som den medicinska fakulteten samt det medicinska sällskapet i Christiania hafva förklarat sig emot desamma, finner jag mig också uppfordrad att under diskussionen här om denna, säväl för de nationella som internationella intressena vigtiga sak, göra-några anmärkningar. Med afseende på den vid första ögonkastet visserligen vigtiga frågan om kolerans förtplantningssätt skall jag för min del. endast tillåta mig att i korthet förklara: att jag på grund af den hittills gjorda erfarenheten tror, att sjukdomen kan uppstå sjelfständigt, -sedan den blifvit hemmastadd i vära klimat; vidare att den kan uppstå och möjligen uppstär genom infektion, på det sätt nemligen, att en person, som har inandats koleraluft, genom att sjelf angripas kan sprida sjukdomen till andra ställen och personer; hvaremot jag anser det i hög grad tvifvelaktigt, huruvida kolera kan smitta medelbart antingen genom varor eller genom friska mellanled, som skulle kunna bära smittan t. ex. i kläderna och meddela den till andra utan att sjelfva blifva sjuka. Emellertid skall jag gerna inrymma kontagiositeten också i denna utsträckning, då denna högre grad af smittsamhet enligt min tanka måste göra all karantän otillräcklig. Ty sjukdomen skulle på detta sätt kunna fortplantas i ett land genom friska personers kläder till andra personer, som bebo friska orter, och från dessa :skulle den ohindrad kunna öfverföras till ett annat land. Så mycket torde väl också anses genom erfarenhet ädagalagdt, att koleran icke läter utestänga sig ge nom spärrningsanstalter, och de, som ännu på allvar tro på denna möjlighet, kunna väl sägas vara invaggade i illusioner. Å Jag harhört, att opinionen här i Sverige är mycket stark til förmån för karantäner, ja till och med för spärrning mellan kommunerna, så stark, att liberala anordningar till och med skulle hafva att befara direkt motstånd; och i sådant fall bör man visserligen gå fogligt och försigtigt till väga. Men detta bevisar ingenting annat, än att opinionen icke har blifvit behörigen bearbetad, då. det i verkligheten icke är så svårt, som man här tror, att leda folkets sunda förstånd på det rätta spåret, om blott regeringen och de mera upplysta klasserna vilja taga sig af saken. Det af doktor Sköldberg anförda exemplet från Jönköping visar också, huru lätt folket finner sig i det som är billigt, d. v. s. gerna tillåter, att en kommunikation eger rum, som bringar kommunen alla slags förnödenheter. Det må till en viss grad förhålla sig så, som af professor Berg blifvit anfördt, att det lugnar befolkningen när den fär tillstånd att spärra sig, ehuruväl det är afgjordt, att spärrningen icke kan upprätthållas. Men härvid tillåter jag mig anmärka, att detta lugn mäste blifva af mycket kort varaktighet, när det snart blir bekant att förbudet öfverträdes hvarje dag. Den ständiga fruktan för sjukdomens utbrott skall under sädana omständigheter näppeligen förminskas, och den skall göra sitt till att föröka dispositionen; och hvad icke fruktan gör, det skall arbetslöshet, lifsmedlens fördyrande och deraf följande svält för de lägre folkklasserna åstadkomma. Härtill kommer ännu den i moraliskt hänseende skadliga inflytelse, som daglig öfverträdelse åf ett lagbud nödvändigtvis medför. Men, invändes det, allt detta är icke läkarnes sak att döma om; han har uppfyllt sitt kall, när han från en vetenskaplig ståndpunkt har uppgjort att sjukdomen är smittsam, och han får öfverlemna resten åt den administrativa myndigheten. Denna invändning kan likväl, efter min uppfattning af läkarens pligter, icke försvaras, om denne också icke skulle hafva andra afscenden att väga. emot dem, som göras gällande af spärrningssystemets försvarare, enär läkaren icke bör betrakta sin verksamhet frän en så inskränkt ståndpunkt, att han sätter ett bedömande af statsförhållandena såsom statsborgare alldeles utom sigte. Vi skola emellertid erinra, att det mot en sjukdom sådan som koleran gifves andra, enligt erfarenhet mera verksamma medel, än karantän och spärrning; och dessa medel bestå i en bättre inrättad sundhetsvärd och ett tidigt mötande af alla förebud, synnerligen diarrheer, hvilket kan utföras med mindre kostnad än det är möjligt när spärrning skall inrättas. Ingen skall heller neka, att ett jemförande bedömande af dessa medels värde just är läkarens sak. Låt folket först blifva bekant med att sjukdomen är minst farlig när man är förberedd, och fruktan och svält och orenlighet och förebud motarbetas och bekämpas, — ja, mindre farlig i längden än flera af våra gängse sjukdomar, t. ex. typhus, -— och låt det grundligen få veta att alla dessa olägenheter, som gifva anlag för sjukdomen, förökas genom spärrning, så tänker jag att, såsom nyss nämndes, folkets sunda förstånd snart skall bestämma sig till förmån för en fri kommunikation, som bäst öfverensstämmer med dess sanna behof, medan spärrningen kanhända bättre öfverensstämmer med de lyckligt lottade klassernas smak eller förutfattade meningar, ty de lida jemförelsevis icke så mycket af den. Af dessa grunder kan jag icke annat än förklara mig emot den plan, som det svenska sundhetskollegium trott sig böra följa, när man vill tillåta hvar särskild kommun att spärra sig), — dock med det vilkor att den allmänna kommunikationen icke hindras. Denna medelvägsåtgärd är nemligen efter min öfvertygelse på det hela olycklig; ty dels skall en spärrning vara omöjlig utan att besvära den allmänna kommunikationen, dels verka sådana halfva mått och steg mera att underhålla än att utrota falska och förutfattade föreställningar, i det de sätta det rena och klara ljuset under en skäppa. Skall det blifva så, att kommunerna, hvilkas angelägenheter i allmänhet 1edas af enskilda, få tillåtelse att hvar på sitt vis spärra sig, då skall öfvergängen till en bättre sakernas ordning fördröjas i oberäknelig grad. Många gånger NLG jie oa då ie att alla spärrningsmetoder, PJ rer ral (Tkor FET