Aftonbladet – 9 november 1853, sida 1

sjuk—aldrig har någon, som hyst ett så ädelt förtroende till allt det goda hos sin hustru, likväl varit så oaflåtlig uti att skydda och värna det svaga som kunde finnas hos henne. När under andra året af deras äktenskap den farlige tyska prinsen von Leibenfels så ihärdigt fästade sig vid lady Castleton och skandalfabrikanterna spetsade öronen i hopp om rof, då gaf jag akt på Castleton med lika mycket intresse som om jag hade åsett Deschappelles spela schack. Ni kan icke föreställa er någonting så mästerligt. Han väpnade sig emot hans höghet med kall tillförsigt, icke en blind äkta mans, utan en lycklig rivals. Han öfverträffade honom i grannlaga uppmärksamhet, han öfverglinste honom genonr sin storartade, men sorglösa prakt och glans. Leibenfels hade den djerfheten att skicka lady Castleton några sällsynta blommor som just voro på modet. Castleton hade en timma förut fyllt hela hennes balkong med samma dyrbara vexter, liksom hade de varit för simpla till bukettblommor och endast värda att blomstra för en dag. Fastin Leibenfels var ung: och verkligen en fulländad kavaljer, fördunklade honom dock Castleton genom sitt behag och gäckade honom med sin qvickhet: han föranstaltade små komplotter för att förlöjliga hans mustascher och hans guitarr; han loc-kade honom på en rådjursjagt (ehuru Castle-ton sjelf icke hade jagat sedan han var trettio år), och drog upp honom ur ett lerdike, der han låg och utstötte tyska eder; han gjorde honom till klubbarnes åtlöje; han bragte honom helt och hållet ur modet — allt med sålant behag och sådan artighet, i örening med en sådan känsla af öfverlägsenhet, att det var let ypperligaste stycke fin komedi man nå. sonsin kunde skåda. Den stackars prinsen, jom varit dumdristig nog att med en fransnan hålla vad om sin framgång hos engelkorna i allmänhet och lady Castleton isynerhet, lomade sin kos, lång i synen som Don Wuixote. Ni skulle ha sett honom 1 S— louse, aftonen innan han sade vår ö farväl, ch hans grimas då Castleton bjöd honom n pris af den Beaudesertska blandningen! örhållandet var att Castleton gjorde det till nålet för sin tillvaro, till sin konsts mästertycke, att betrygga sig ett lyckligt hem och: n odelad besittning af sin hustrus hjerta.. ag fruktar att de första två eller tre åren ostade. honom mer möda än en man någon—in gjort sig, åtminstone med sin egen hustru: men han kan nu vara trygg; lady Castleon är vunnen, vunnen för alltid. (Forts.)