Aftonbladet – 9 november 1853, sida 1

fara att jag skulle ha drömt mig tillbaka till det förflutna och saknat förlusten af dess afgud. Nu gafs der icke någon sådan fara. Och sjelfva utvecklingen af hennes skönhet hade till den grad förändrat dess karakter, att Fanny Trevanion och lady Castleton sSyntes vara två olika personer, Och vid detjag sålunda gaf akt på och lyssnade till henne, kunde jag nu passionfritt upptäcka sådana olikheter i vår natur, att de syntes rättfärdiga den försäkran Trevanion uttalat och som en gång syntes mig så oerhörd, ,att vi icke skulle blifvit lyckliga, hade än ödet tillåtit vår förening. Hon , var renhjertad och okonstlad, . ehuru hon qvarstod i den konstlade verlden , men denna verld var dock hennes element; dess intressen sysselsatte henne; dess språk, ehuru renadt från skandal, flödade från hennes läppar. För att låna en mans ord, hvilken sjelf var hofman, och dertill en så utmärkt hofman att han kunde djerfvas håna sjelfva Chesterfield ): Hon var bevandrad i den konversationsstil som är ett slags gyldene folium, hvilket utgör en stor prydnad der det är förenadt med någonting annat. Jag vill icke tillägga, men för sig sjelf gör en mycket ömklig figum, — ty det gjorde lady Castletons konversation sannerligen icke, måhända emellertid just emedan den icke var för sig sjelf — och det var så mycket fördelaktigare att det gyldene foliet var tunnt, när det ej ens kunde täcka ytan af den ljufva och älskliga natur hvaröfver det var utbredt. Detta var emellertid icke det sinne hvari jag nu i en mognare erfarenhets! dagar skulle kunnat söka sympati för manlig verksamhet, eller sällskap i en intellektuel hvilas behag. Det låg hos detta natutens och lyckans skötebarn en viss hjelplöshet, som just hade sitt behag uti denna höga samhällsställning, och hvilken måhända bidrog att betrygga hennes husliga frid, ty den bidrog att fästa henne vid dem som vunnit inflytande öfver henne, och stod i en lycklig förening med en af den vängifnaste ömhet danad natur. Men om hon, nindre gynnad af omständigheterna, mindre kyddad mot hvarje vindkast, som kunde alltör skarpt vidröra henne — om hon, såsom naka åt en man af ligre rang, hade saknat lenna: höga plats och den sidentronhimmel om blifvit lyckans bortskämda älsklingar förehållen — då hade denna -hjelplöshet måända: blifvit knotande. Jag tänkte på den) ) Lord Herveys Memoirs of George II.