Aftonbladet – 9 november 1853, sida 1

Den lätta melankolien försvann: från rösten, då, sedan hon för mig presenterat den lilla viscounten, hon förde fram den mer blyge lord Albert, som verkligen på sin panna och i sina ögon hade något af sin morfaders och namnes förfinade intelligens. På den anledning till förlägenhet som kunde finnas uti dessa presentationer, gjorde lord Castletons uppmärksamma takt hastigt ett slut i det han lätt stödde sig på min arm och drog mig bort samt föreställde mig för de närmast kringstående gästerna, hvilka, att sluta af deras utmärkta hjertlighet, hade blifvit förberedda på presentationen. Det tillsades nu att bordet var serveradt, och jag lyckönskade mig till den känsla af hugsvalelse och lättnad hvarmed man sätter sig ned i sin egen stol uti edra omfattande blandade sällskaper. Jag qvarstannade tre dagar i huset. Huru sannt hade icke Trevanion sagt att Fanny skulle blifva en förträfflig stor dam,. Hvilken fullkomlig harmoni mellan hennes sätt och hennes samhällsställning; hon bibehöll just tillräckligt af flickans förledande glädtighet och tjusande behagsjuka för att mildra den nya värdighet i hållning som hon omedvetet hade antagit — efter all anledning mindre likväl såsom stor dam än såsom maka och mor: med fin artighet, måhända något försagd och konstlad i jemförelse med hennes mans — hvars artighet, frisk och lefvande, hade sin upprinnelse helt och hållet från naturen — men likväl så utan all den kalla nedlåtenhet eller förslagna trygghet som tillhör den klass af lägre noblesse, som yfves öfver sina företrädesrättigheter; med hvilket för all tillgjordhet fremmande behag hon mottog smickrarnes lof, vändande sig från dem till sina barn, eller behändigt undflyende till lord Castleton med en okonstlad naturlighet, som med ens ställde henne under skyddet af hem och härd. Och lady Castleton var obestridligen ännu skönare än Fanny Trevanion hade varit, Jag gjorde mig redo för allt detta, icke med en suck och någon bitter smärta, utan med en ren känsla af stolthet och glädje. Jag torde ha älskat dåraktigt och förmätet, såsom ynglingar göra, men jag hade älskat värdigt; — denna kärlek kastade icke någon blygsel på min mannaålder; och Fannys lycka var det slutliga och fullkomliga botemedlet för hvarje sår i mitt hjerta som dittills icke torde ha varit fullkomligt läkt, Hade hon varit missnöjd, sorgsen, saknat all glädjei de band non knutit, då torde det ha förefunnits mer