Aftonbladet – 7 november 1853, sida 2

naturen af de känslor som oroat mig. Jag höll det för en nmiöralisk omöjlighet att någon känsla som kunde kallas kärlek ännu hos mig fanns qvar för lady Castleton, hon som var en annans maka, och denne andre en man som hade så många anspråk på min tillgifvenhet som hennes make. Menkunde jag; med alla dessa den tidigare ungdomens lifliga intryck inpräglade i mitt hjerta — intryck af Fanny Trevanion såsom den skönaste och mest lysande af alla gvinliga väsenden — Kunde jag känna mig fri att åter älska? Kunde jag söka att vinna och: vid mig för alltid fästa en annans odelade öch jungfruliga ömhet, då det var möjligt att jag kunde jemföra och sakna. Nej; antingen måste jag känna att Fanny hade upphört att vara den enda i verlden jag skulle välja om hon åter vore fri, och om icke nägra vidare hinder, menskliga eller gudomliga, uppreste sig emot vår förening; eller att, fastän jag betraktade kärleken såsom död, jag dock skulle blifva trogen dess minne osh dess aska. Min mor suckade, och såg förvirrad och orolig ut hela morgonen den dagen på hvilken jag skulle begifva mig till Compton. Hon syntes till och med: elak, för ungefir tredje gångeni sitt lif, och gaf ingen kompliment åt mr Scultz då min jagtrock utbyttes emot en svart frack, hvilken denne artist förklarat vara briljant;; icke heller hedrade hon mig -med någon af dessa små uppmärksamheter i afseende på innehållet: af min kappsäck, eller tillsåg hon om mina hvita västar och halsdukar voro i behörigt skick, hvilket plägade vara så naturligt och vanligt hos henne vid sådana minnesvärda tillfällen. Då hon talade till Blanehe låg äfven i hennes ton ett slags klagande medlidsam ömhet, hvilken var helt högtidlig; ehuru dess orsak lyckligtvis förblef mörk och ogenomtränglig för den oskyldiga fattningsgåfvan hos en person, som icke kunde se hvarest. det. förflutna fyllde framtidens urnör vid lifvets brunn. Min får förstod mig bättre skakade min hand då jag: stigit uppi vagnen och mumlade ur Seneca — :