Aftonbladet – 7 november 1853, sida 1

honom, som: en gång var vår skam, söm nu är vår stolthet; och den behändighet hvarmed den gamle mannen leder dessa promenader genom byn, på det att någon favorit-sqvallersyster torde stadna och fråga, Hvad nytt om den tappre unge hans nåd? : Jag bemödar mig att intressera min onkel för mina planer, beträffande ruinernas reparation — beträffande odlingen af dessa vidsträckta kärr och moras: hvarföre vänder han sig bort och ser ner så förvirradt? Ah, jag anar! — hans verklige arfvinge är honom nu återgifven. Han kan icke samtycka till att jag 1 det hus och den jord som skall öfvergå till hans son skulle nedlägga mina besparingar, hvilka jag (sedan den Stora Boken en gång blifvit utgifven) ieke vet hvartill jag eljest skall använda. Icke heller ville han tillåta mig att deri nedlägga ens hans sons förmögenhet, . hvaraf störstadelen ännu innestår hos mig för denna sons räkning. Det ir visserligen sannt att min kusin på sin bana kan behöfva hafva sina penningar ständigt itkomliga. Men jag, som icke har någon bana, — nej! dessa betänkligheter skulle beröfva mig hälften af det nöje som jag med mina mödo-år hade haft för afsigt att förvärfva, Jag måste på ett eller annat sätt ställa. det till rätta: om han t.. ex. skulle på ett långvarigt arrende åt mig öfverlåta hus och moras? För öfrigt finnes der en liten vacker egendom till salu i grannskapet, till hvilken jag kan draga mig undan då min kusin, familjens arfvinge, kommer tillbaka, måhända med en hustru; för att residera i det. gamla tornet. Jag måste taga allt detta pb öfverviägande och tala med Bolt derom, då min öfverflödande lycka lemnar mig ledighet utt vända mina tankar till sådana saker; emelertid tröstar jag mig med mitt gamla favoritordspråk, — Man kan hvad mån vill. Hvilka leenden ochtårar, och löje och sOrgöst joller med min mor, och frågor på omsvep från -hennes sida för att få veta om ag icke förlorat mitt hjerta i Busklandet? ch undvikande svar från min sida, för att