Aftonbladet – 7 november 1853, sida 1

Hvarifrån kommer denna korta suck? Huru mycket är klockan rätteligen, Blanche? Såg du efter på tornuret? Nå gå då och se efter igen. ; Kitty,. anmärkte min far, du har icke blott tre gånger inom tio minuter frågat huru mycket klockan är, utan du har äfven fått framför dig mitt fickur, och Rolands stora kronometer och Schwartzwalderuret ifrån köket, och de. visa alla precis detsamma — i dag är icke i morgon., IK : Jag vet att de alla gå orätt,, sade min mor med mild fasthet; och de ha aldrig gått rätt sedan hån begaf sig bort. — Nu framtogs ett bref — ty jag hör papperets frasande — och derpå höras steg närma sig lampan; och det dyra, milda, qvinliga anletet — ännu skönt, alltid skönt för mig — skönt som då det lutade sig öfver min hufvudgärd i barndomens första sjukdom, eller. då vi kastade blommor på hvarandra å gräsplanen i middagssolens sken! Och nu hviskar Blanche; och nu förvirring, häpnad, och utropet: — Det är sannt! det är sannt, edra armar min mor, Slut dem om min hals, såsom i den gamla tiden; Fader! Och Roland sedan! O hemma till min död! å V Kar. Från :en dröm om Busklandet, om tjutande, vilda hundar, och om vilda mäns härskri, uppvaknar jag och ser solen skina in genom de jasminer som Blanche sjelf dragit upp omkring fönstret — gamla skolböckar nätt ordnade omkring väggarne — metspön, bollspels-sällträn, floretter, och den gammalmodiga bössan, — och min mor sittande vid sängkanten — och Juba gnällande och krafsande för att komma upp. Hade jag tagit dina med låg röst uttalade välsignelser, min mor, för de svartes skri, och Jubas gnällande för de vilda hundarnes tjut? ,-Hvilka dagar af lugn, utsökt tjusning, som nu följa! Utgjutandet af Iiprta i hjerta; hvilka promenader med Roland, och samtäl om i