Aftonbladet – 5 november 1853, sida 1

menskliga ondskans mörka och förvirrade labyrint., Men jag tröttar dig, läsare. Den Nya Verlden försvinner — sättom ett streck — så en punkt. Vändom oss derefter bort med blicken mot den Gamla Verlden. Huru många äro der icke bland mina medpassagerare, som återvända hem missnöjda, besvikna, utarmade, ruinerade, för att åter kasta sig öfver vänner, som ingenting ana, som trodde sig för alltid befriade från de olyckliga oduglingarne. Ty, min läsare, låt mig icke förleda dig att tro att hvarje äfventyrare, som ger sig ut till Australien, har samma tur som Pisistratus. Ty ehuru visserligen den fattige arbetaren , och synnerligen den fattige handtverkaren från London och de stora handelsstäderna (hvilken i allmänhet i högre grad eger den snabba fattningsgåfva, som erfordras i den nya kolonien, än den simple jordbruksarbetaren) äro temligen säkra att lyckas, så äro dock misslyckanden högst talrika i den klass som jag tillhör, och framgång hör till undantagen — jag menar med j denna klass unga män med skölbildning och gentlemannavanor — med små kapitaler och öfverspända förhoppningar. Men detta är, nittionio gånger bland hundra, icke koloniens fel, utan emigranternas. Det fordras egentligen icke så mycket förstånd, som ej fastmer en egendomlig förståndsriktning, en lycklig förening af fysiska egenskaper, godtlynne och naturligt sundt förstånd, för att af en man med ett litet kapital göra en välmående buskman. Och om du kunde föreställa dig ide hajar som simma omkring en man som nyss lemnat skeppsbord i Adelaide eller Sidney med ett par tusen pund på fickan ! Skynda ut ur städerna så fort du möjligtvis kan, min emigrant; vänd döförat till, åtminstone i början, för alla schackrare och spekulatörer; formera bekantskap med någon gammal erfaren buskman, tillbringa flera månader på hans nybygge innan du vågar ditt kapital; tag med dig ett sinnelag, som är beredt att bära allt, och att icke sucka. öfver något; öfver