Aftonbladet – 3 november 1853, sida 2

angenäma att höra från dig, systersoh. (Derpå, i det han skakar på hufvudet och ler.) Du din sluge klippare, du förstår Zig fullkomligt på saken: att med ens skaffa undan vexlarne. Och hör på, sir, lemna mig nu med detsamma — och låt mig icke locka af dig ett enda öre t (Onkel Jack rtusar ut och slår igen dörren.; Pisistratus drager varliga fram vexlarne ur sin ficka, till hälften fruktande att: de redan; likt trollpengar; förvandlats till vissnade löf; han öfs vertygar sig småningom att vexlarne äro goda samt uttrycker genom lifliga gester sin förtjusning och sin förvåning.) Scenen förändras. il Adertonde Delen. I Kar, Farväl du sköna land! De landsflyktiges Canaan, och så mången krossad arks Ararat! Du herrliga vagga för ett slägte, för hvilket, fjerran i Tidens gyldene löftessken, ligger den obegränsade : arfvedelen af en framtid; som ingen vis ännu kan ana, ingen profet förutsäga I — rmåhända ämnad att från en med sina egna elementer.till förfall kämpande civilisations synder: och sorger förnya verldens ungdom och i en Oändlig Vexlings kretsar öfverföra Englands störa själ. Alla de klimater som bäst kunnå mogna jordens produkter, eller till olika karakterer och lynnen dana de särskilda menniskostammarne, med det välgörande inflytandet åf regn från den nimmel, som så vänligt ler emot dem, hvilka, en gång i sina slarfvor ryst för vindens fläkar eller med bitterhet skådat -den-ovänliga solen. På ena stället .den kalla Moder-öns skarpa luft, på det andra den italienska höstens. milda värme eller tropikernas af ingen läkt svalkade glöd. . Och med hvarje klimats solstrålar insmyger sig behändigt Hoppet. (Forts: följer.)