Aftonbladet – 3 november 1853, sida 1

—LA—?w— 58 inbillar mig att e y hade sagt henne, att jag just var skap , d : ad för henne. Emellertid, br ya tjusande hon än må vara — med sina v vackra blå ögon och sin brors öppna leend — blir jag icke förtrollad. Jag föreställer mig att hon förverkade allt välde öfver DV tt hjerta genom att trippa öfver gården i ett par sidenskor. Om jag skulle förblifv4 i Busklandet vill jag att min hustru skvile vara en följeslagerska, som kunde stiga till häst och galoppera vid min sida, hoppa öfver diken och hålla jemna steg med mig när jag är ute på mina vandringar, med bössan i hand för att, om det gäller, gifva fyr på känguru-djuren. Men jag vågar icke fortsätta min lista på de egenskaper som cn Buskman fordrar hos sin hustru. Denna förändring bidrager emellertid af flera skäl att lifva mitt begär att återvända. Tio år hafva nu förflutit och jag har redan vunnit en långt större förmögenhet än jag påräknat. Till Guys djupa bedröfvelse gör jag derföre upp -våra affärer och upplöser bolaget; ty han har beslutat att tillbringa sitt lif i kolonien — och med en så vacker hustru, hvilken blifvit mycket kär i honom, undrar jag alldeles icke derpå. Guy öfvertager min andel i nybygge och hjordar; och sedan alla räkningar oss emellan blifvit klara, säger jag farväl åt Busklandet. Trots alla bevekelsegrunder som drogo mitt hjerta hemåt, kunde jag dock icke utan att dela mina gamla följeslagares sorg taga afsked af dem som jag aldrig på denna sidan grafven skulle återse. Den mest underordnade man i min tjenst hade blifvit en väns och då dessa hårda händer tryckte mina, och från månget bröst, som en gång. fört ett bittert krig mot verlden, frampressades stilla välsignelser öfver den hemåtvändande — med eri öm tanke på Gamla England,! som fö dem endast varit en sträng styfmoder — dr.