Aftonbladet – 3 november 1853, sida 1

förinnan utträdt ur kabinettet, urstånd att längre uthärda sitt embetes ansträngningar. För en vanlig man skulle upphöjelsen till earlskapet, med öfverhoppande af pärskapets lägre grader, icke ha synts något dåligt shut på en politisk bana; men jag insåg hvilken förtvifiad strid emot omständigheterna, hvilka förvecklingar med hans kolleger, som hans samvete icke tillät honom att understödja, och hvilka han af sina höga, forntida begrepp om Pparti-heder och parti-etikett fann sig förhindrad att energiskt bekämpa — jag insåg, säger jag, huru allt detta hade nödgat honom att öfvergifva den stormiga bana åt hvilken han egnat sin tillvaro. Öfverhuset var för denna verksamma själ detsamma som en forntida krigares inträde i klostercellen. Earlen af Ulverstones utnämning var på samma gång ett proklamerande att Albert Trevanion icke längre fanns till för de offentliga männens verld. Från denna dag nedgick också hans bana ur menniskornas åsyn. Trevanion dog — earlen af Ulverstone lät aldrig höra af sin tillvaro. . Jag hade hittills blott tvenne gånger skrifvit till Lady Ellinor under min landsfykt — den ena gången med anledning af Fannys giftermål med lord Castleton, hvilket egde rum omkring sex månader efter min afsegling från England, och andra gången då jag tackade hennes man för de utmärkta djur, — hästar, får och hornboskap — hvilka han skiekat såsom presenter till Bolding-och mig. Jag skref nu ånyo efter Trevanions Opphöj else till pärskapet och mottog i behörig tid ett svar, som bekräftade allt hvad jag förmodat — ty det var uppfyldt af bitterhet och galla, anklagelser mot verlden, farhågor för landet: sjelfva Richelieu kunde icke ha sett sakerna i dystrare färger då han fann sin lever öfvergifven och hans makt syntes om