Aftonbladet – 2 november 1853, sida 1

fläckfria namn och skänka mig den stolta lädjen att för verlden: erkänna vår slägtskap; allt detta försonar sannerligen de villor som haft. sitt ursprung i en illa Handledd barndom och en irrande ynglingaålder. VIvtaN (lutande sig fram öfver sin häst och läggande sin hand på min axel). Min bäste vän, hvad är jag icke er skyldig?, -Hemtande sig från sin rörelse och trafvande framåt i raskare skridt, fortfor han derpå: Men inser ni icke att i mån som mitt begrepp om det rätta blir klart och fast, i samma mån blir också mitt samvete mer känsligt och förebrående; och ju bättre jag kan fatta min ridderlige far, dess mer måste jag önska att blifva sådan som han skulle vilja hafva sin son. Tror ni väl att han skulle finna sig tillfreds om han kunde se mig sysselsatt att märka boskap och köpslaga med oxhandlåre? Var det ickehans hjertas ifrigaste önskan att jag skulle beträda hans egen bana? Har jag icke hört er säga att han skulle velat göra äfven er till. krigare, hade det icke varit för er mors. skull? Jag har icke någon mor! Om jag förtjenar tusentals pund. på detta. lumpna yrke, skulle de väl göra min far hälften så mycket glädje som den han skulle erfara af att se mitt namn omförmäldti en depesch? Nej; nej! ni har bannlyst zigenareblodet, och nu tager krigareblodet ut sin rätt! Ack att jag finge upplefvad en dag då jag kunde bryta mig väg till ära och rykte, såsom våra fäder gjort före oss! — då jag kunde framkalla tårar: af stolt glädje från dessaögon, som gjutit.så mången bitter tår vid min vanära! Då äfven kon, vid sidan af denna lysande lord, torde, säga: När allt kommer omkring, var hans hjerta dock icke .så föraktligt! -Resonnera icke med mig, det är förgäfves! Önska snarare att jag. måtte få lof att fullfölja min egen bana; ty. jag säger er, att om jag blir