Aftonbladet – 2 november 1853, sida 1

vilda utbördingar om vi kunna vinna jord, hus och hustrur (ehuru det sednare är svårt, och det är väl att vi icke hafva några hvita Sabinskor i grannskapet!) utan samma slags krigföring som var en nödvändighet för deras tillvaro. Vivian (efter en stunds tystnad). Jag har skrifvit till min far, och till er far ännu utförligare — i det ena brefvet framställande min önskan, i det andra försökande ådagalägga de känslor från hvilka den härleder sig. Pisistratus. Hafva dessa bref afgått? VIVLN. Ja. Pisisrratuvs. Och ni ville icke visa dem för mig? . Vivian. Tala icke så förebrående. Jag lofvade er far att för honom utgjuta hela mitt hjerta när jag kände oro och strid uppstå deri. Jag lofvar er nu att jag skall hörsamma hans råd. : Pisistratus (bedröfvad). Hvad kan det väl ligga uti detta krigarelif som ni åtrår, hvilket kan gifva mer näring åt en helsosam eggelse och skänka mera lifvande äfventyr än edra närvarande sysselsättningar erbjuda? Vivian: Jo, utmärkelse! Ni inser icke skillnaden. mellan oss. Ni har endast att skapa en. förmögenhet, jag har ett namn att försona; ni blickar lugnt fram mot det tillkommande, jag har en mörk fläck att utplåna från det förflutna. Pisistratus (tröstande). Den är redan utplånad: Fem år, icke af svag sorg och klagan, utan af. manlig sträfvan till förbättring, af ihärdig: flit; ett uppförande så klanderfritt att sjelfva Guy (hvilken jag betraktar såsom ett förkroppsligande af den rättfranama engelska redligheten) till hälften tviflar-på om;ni är skarpsinnig nog för ett nybygge — en karakter, redan så högsinnad;att jag längtar efter det ögonblick, då ni vill återtaga er fars