En samnn-saga från våra dagar. En enkel stendenso-berättelse AF GEORG AMEEN. Carls — den XI:s — krona speglade som vanligt sin gyllene glans i de böljor, hvilka sakta slogo mot Trotsö strand, väl icke återgifvande de stolta fagaderna af några ståtliga alatser eller de lifliga dragen hos någon handelns drottning, men afbildande kontuterna af dessa trädvallar, hvilkas värde den store konungen gaf ett så lysande erkännande, då han vid grundläggandet kallade den stad, hvars bestämmelse var att blifva dessas hufvudstad, sin krona. Måtte kronans glans aldrig blekna genom andra tiders underkännande af detta värde. Men vid den långa sträcka af stränderna, som icke tillhör den egentliga hamnen eller örlogsvarfvet, utan de aflägsnare delarne af staden, afspeglade sig äfven, koja vid koja, på en vidsträckt rymd, de boningar, hvilka innesluta denna talrika arbetspersonal, som helt naturligt tillhör en stad af sådan beskaffenhet, och som sällan finner kronans kaka så dryg,, som ordspråket säger. I en sådan stad; hvars egentliga lifselement utgöres af ett stort kronans etablissement, mäste det allmänna tillståndets karakter vara: nästan ingen rikedom, föga, välstånd, knapp bergning hos en stor, och mycken fattigdom hos den största delen af de 14,000 invånarne. Det vore orätt att icke erkänna de stora, ofta ganska betungande. uppoffringar, som både stat, kommun och enskilda göra, föratt upprätthålla en jemnvigt, den hvarje olycklig tillfällighet dock hotar att störa. Sabbatens: klockor ringde folket samman , och ur arbetarnes aflägsna hyddor vandrade tysta skaror upp till templen för att bedja; och Ordets tjenare tolkade evangeliet om