som icke vet, hvad det är, känner det dock, och den underliga taflans drag blifva ännu underligare genom de tårar, som här och der perla fram genom fröjden, det-smärtans skri efter en mor, som här och der genomträngexr jublet och låter sig af intet tystas. Der nere vid porten sitter på en sten en liten ljuslockig fyraåring, tyst och stilla, ej gråtande eller klagande, men ej heller hörande tumultet derinne, men blicken ur de stora blå ögonen oafvändt riktad ut åt det stora torget, en trogen bild af väntan. Han väntade sin mor. Det var den qvinnans barn, hvilken bedt i kyrkan, och till hvars själ musikens toner burit ett: ske dig, som du tror! Innan orgelns stämma nästa gång åter brusade genom tempelhvalfven och klockorna ånyo kallade till bön och lof, hade hon gått bort, men hon hade gått troende, Och der satt nu den lille vid porten till de föräldralöses fristad och väntade sin mor; han satt der om morgonen, han satt der on middagen, och aftonen fann honom ännu der. Han hade inslumrat, men äfven slumrande väntade han. ; Då klingade i den stilla aftonen genom ett närbeläget öppet fönster en ljuf melodi från något piano. Det slumrande barnet visste Ej, hvad det var, men dess läppar drogo sig till ett mildt leende, såsom hade för dess själ ljudit ett tröstens: nu kommer hon! ett försäkrans: ske dig, som du tror! Och Herran skall icke förgäfves låta barnet vänta på en moder; han skall icke låta något af de hundra blifva utan den moderliga vården; och sedan den tillfälliga frista den ej längre kan dem upplåtas, skall han gifva dem andra hem; och för att be reda dem sådana skola ännu en gång äfven på fjerran strand, herrliga toner för de små, som vänta föräldrar, ljuda ett löftesrikt: Skedig, som du trort NN — lv