Och när han slutligen tyckes vilja drags dädan, har hvar 6:e, 7:e af hela befolkningen legat på sjukbädden och hvar 13:e blifvit nedmyllad i den staden trånga, der sol och måne ej tända ljus., Och bland de qvarlemnade äro nära hundra föräldralösa, hvilka förgäfves sträcka sina små händer och höja sina späda röster at ropa en: fader, en moder. De ha vandrat den vägen bort, på den de komma ej mel tillbaka. Och alla dessa små skulle äfven förgäfves ropa efter bröd, om ej välgörenheten vandrade hand i hand med nöden. Från många håll både när och fjerran räckas hjelpsamma händer och för ögonblickets behof sörjes, i samma stund de uppstå. Men de hundra hafva en framtid. Man har inrättat en tillfällig fristad för alla dessa små och dertill inredt några rymliga skolsalar. I dem kunnen J inträda, J verldens stora skolbarn och hemta mången nyttig lärdom för lifvet, vid betraktande af dess vansklighet, och hur lätt edra små kunna blifva lika öfvergifna som dessa. Men de flesta af dem känna ej sin öfvergifvenhet. De aro armodets barn. De hafva intet begrepp ännu om lifvets, om dödens betydelse. Döden fatta de ej, och lifvet är för dem endast materielt. Här hafva de, hvad de ofta saknat i hemmet; de hafva sund föda, hela kläder, ren bädd; och de leka och fröjdas, och för betraktaren ligger något på en gång glädjande och hemskt i denna barnafröjd, som omedvetet jublar på högar af föräldralik. Ack, svag är änden, som skriften sagt, uppå all glädje, — de hafva en framtid, de hundra! Och redan nu är visserligen icke fröjden allmän, här äro barn af alla åldrar, och de äldste veta nog, hvad det är att vara faderoch moderlös, och att hafva sett dem komma med den smala kistan och lägga ner fader och moder och spika locket till och bära dem bort. Och äfven månget af de yngre,