Aftonbladet – 31 oktober 1853, sida 3

vid ditkomsten på utsatt dag tTör mötet med direktionen blefvo dessa herrar underrättade att kapten Carlsund var på utrikes resa, och att direktionen icke kunde komma tillsammans i anseende till koleran, hvarföre mr Burge mäste på stället göra sitt anbud skriftligen. Huruvida det blifvit antaget, är ännu icke bekant. Mr Burge återvände Kort derefter till England, men är att återförvänta hit i första dagarne af nästa månad. ; STONES TA vå — Många bland Aftonbladets läsare hafva utan tvifvel anmärkt att nästen ingen vecka förbigår utan att domstols och polisreferaterna lemna något nytt bevis på bedröfliga uppträden, hvartill den numera nästan endast i Sverge och Ryssland qvarstående rättigheten att utdela säkallad kusaga ger anledning, g-nom utöfvade missbruk deraf; och likväl kommer naturligtvis icke en hundradedel af sådana missbruk till publikens kännedom genom offentligheten. Nu sednast har emellertid itidningarne varit omtalad en händelse af detta slag, som förtjenar göras till föremål för särskild uppmärksamhet, med afseende på en juridisk fråga som deruti innefattas. Enligt hvad af tidningen för d. 27 Okt. inhemtas, hade en dräng hos bryggaren Bjurholm varit utskickad atthemta toma drickesfat, men återkommit utan att hafva några sådana med sig. En afbryggarens betjening, eller såkallade bokhållare, vid namn Andersson, hade förebrått drängen detta, hvarpå drängen svarat: Jag kan väl icke stjäla fat heller,. Bokhållaren, uppretad af detta svar, hade öfverfallit drängen med hugg och slag, och då denne bedt honom sluta dermed, emedan han, drängen, eljest skulle värja sig, hade bokhållare förföljt drängen inom hus med fortfarande slag af en karbas, till dess denne, i desperation häröfver, fattat i ett jernspett hvarmed han gifvit bokbållaren ett slag i hufvudet så att ett svårare sår uppkommit: Efter inhemtande af ofvannömnde omständigheter af målet kan det icke vara något tvifvel om hvilkendera här varit angriparen och att Andersson sjelf genom sin brutala framfart mot drängen framkallat det vådliga utbrottet af den sednares förbittring. Men det är icke egentligen detta som är anmärkningsvärdt, emedan dylika fall tyvärr ofta förekomma i hvilket slagsmål som helst mellan personer som ej kunna styra sitt sinne. Detsom deremot förtjenar en särdeles uppmärksamhet är, att enligt hvad vid rättegången förekommit, det ser ut som om domstolen skulle vilja betrakta Anderssons handling att öfverfalla drängen, såsom ett utöfvande af husaga, hvilket, så vidt vi kunna begripa, är alldeles olagligt. Det är nemligen klart att om också en föråldrad lag tillerkänner husbonde rättighet att utdela husaga, hvarmed lagstiftaren ör öfrigt aldrig måtte hafva menat att husbonden sjelf skall ega rätt att utan hejd eller reson få låta ett argt lynne utbryta i hugg och slag å tjenstehjon, på samma sätt som en plantage-egare med sina slavar (hvilkas -misshandlande för öfrigt någongång, om ock sällan, i Amerika föranledt till exempel att husbonden fått sitta i fängelse), så måtte denna rättighet såsom ett undantag från den allmänna Jlagens stadganden, hvilka bestraffa allt yttre våld å person såsom en förbrytelse, icke kunna tillhöra någon annan än husbonden sjelf, eller, om han är frånvarande, den, åt hvilken han specielt gifvit fullmakt att såsom syssloman och förvaltare sköta hans egendom eller rörelse, och sedan han vid tjenarnes antagande uttryckligen med dem öfverenskommit, att de skola så anse denne person, men ingalunda dem, som tillhöra hans betjening. Något bevis för denna slutsats torde icke erfordras, men den som vill göra sig ännu närmare reda för saken behöfver blott tänka sig det fallet, att en person städslar en tjenare att under ett år tjena i hans hus, men om en liten tid reser bort och låter en slägtinge eller bekant under tiden infiytta och begagna tjenaren. Om denne då än kan åläggas att åt den nykomne fullgöra samma sysslor som förut åt den bortreste herrn, så lär väl ingen kunna påstå, att den bortreste husbonden efter godtycke utan tjenarens begifvande kan öfverföra sin husbondemakt, med den vidsträckthet lagen lemnar, åt den inflyttande slägtingen, eller att denne skulle kunna utan ansvar utdela såkallad husaga. Om detta resonnemang är obestridligt och fattligt för enhvar, så blir det ännu så mycket klarare, hvad det här ifrågavarande fallet beträffar, att bryggarelärlingen eller bokhållaren, som sjelf är tjenare hos den tilltalade drängens husbonde, icke kan hafva ägt någon rättighet att utdela husaga åt drängen som är hans. medtjenare, såvida det icke med fulla bevis kan styrkas, att bryggaren Bjurholm, vid aftalet med sina drängar om tjensten, uttryckligen förklarat desse, att han öfverfört sin husbonderätt på bokhållaren. Om således vid en större fabrik eller annan inrättning finnas en mängd underbetjente under hvad namn som helst, af skrifvare, elever, bokhållare, 0. s. V. så följer deraf ingalunda att alla dessa äro husbönder, ja icke ens någon af dem, eller att de hafva någon makt att såsom det i dagliga språkbruket heter, klå det egentliga tjenstefolket under skydd af husagans. privilegium. Det måste derföre också gifva skäl till den högsta förundran och ogillande, om domstolen skulle begå det misstaget, att i det ifrågavarande målet hänföra parterne under rubriken af husbonde och tjenare, eller betrakta hela affären annorlunda än såsom ett enkelt våld å person å båda sidor, utan att bokhållaren förut tydligen bevisat, att bryggaren Bjurholm med tjenarnes begifvande åt honom uppdragit sin. husbonderätt, och att detta vid drängen Boqvists städslande blifvit för honom uttryckligen tillkännagifvet. Att sådant skett kan emellertid mycket betviflas, enär hos en stor del af husbondeklassen ifrån fordna tider varit rådande en föreställning, att tjenarne icke hafva några rättigheter i ofvannämnde hänseende, och att en husbonde icke allenast nia lf ran nn dinet hahgatla ms döm Jota han