Aftonbladet – 31 oktober 1853, sida 2

som natten framskrider, vallhundens skall i fjerran, eller det låga sällsamma tjutet från de förvildade djur af samma slägte mot hvilka han skyddar hjorden. Hör! eko återkastar ljudet och studsar muntert från höjd till höjd — längre och längre bort, till dess att allt åter är stilla, och blommorna hänga tysta öfver den resandes hufvud der han framrider genom en acacie-lund. Luften är bokstafligen mättad af blomsterångor, och känslan af vällukt blir nästan smärtsam i sin ljufhet. Man påskyndar sitt skridt och utkommer åter på öppna fältet och i fullt månsken, och man uppfångar mellan de smärta teträden en skymt af floden; och atmosferen är så tom att man förnimmer det smekande ljudet af dess sorl. : Pisistratus. Och detta land har blifvit vårt folks arfyedel! Det tyckes mig, då jag skådar mig omkring, som såge jag den Allgode Fadrens plan klar och tydlig utveckla sig genom menniskoslägtets dunkla historia. Huru hemlighetsfullt! hafva icke dessa länder förblifvit dolda för Europas blickar medan det uppfostrade sina folk — och nu hafva de blifvit uppenbarade för oss just då civilisationen kräfde en lösning af sina problemer; de utgöra nu ett aflopp för den feberaktiga energi som råkat på afvägar i trängseln; de erbjuda bröd åt den hungrande, hopp åt den förtviflande; i sanning sättande den Nya Verlden i stånd att åter lyfta den Gamlas vågskål! Hvilket Latium finnes icke här för irrande andar, som På månget haf af mänga stormar kastats. Här se vi framför oss våra dagars Eneider. Hvem kan icke från de öfver detta hårdare Italien kringströdde landsflyktiges hyddor i framtiden se, Ett slägte hvarifrån skola utgå nya Albanska fäder Och ett blifvande Romas glans i länga tidehvarf.n EN LLCCEESETTT TT treated