Aftonbladet – 29 oktober 1853, sida 2

ska auspråken d. v. 8 saf-förfinar 088, såsom Irevanion tillstyrkto — hade vi, till mycket raehn för våra finanser, kontraherat om kautsplatser. Dertill hade vi behaget att vare för oss sjeliva, och vårt eget Cumberlandsfolk omgaf oss, på samma gång i egenskap af vänner och tjenare. Vi äro ombord och hafva kastat vår sista afskedsblick på dem som vi gå att lemna, och vi etå på däck, stödjande oss moi hvarandra. Vi äro ombord, och Jjusen skina, när och fjärran, från dem stora staden; och stjerBorna stå högt på hirlen, klara och lysande, liksom för forntidens första sjömän. Ett säll: samt buller, sträfva röster, gnisslande täg, och här och der qvinnors snyftningar, blamdade med mäns eder. Nu, skeppets krävgning och stempning — den ödsliga känslan af landsflykt som inställer sig då skeppet majestätiekt skjuter fram öfver böljoros. Och ännu stodo vi der, och blickade, och lyssnade; tyste och stödjarde oss mot hvarandra. Det blir allt djupare npait, staden försvinner — icke en skymt skönjer ar dess myriader ljus! Floden vidgas och vidgas. Hurn kall vinden sveper öfver osg1 — är det en kåre ifån hafvet? Stjernoina mattas — raånan har sjunkit ned. Och huru öde synes icke pu vattnet i den tröstlösa daggryningen I Då ryss vi till och blicka på hvarandra; och mumia någonting hvilket icke var den taäke som låg på djupet af våra bjertan, och vi smyga ned till våra kojer, visse att det icke. är för ati finna sömn. Men sömnen breder sig mild och vänlig öfver oss. Oceanen lullar de landesflyktigs till slummer liksom vid en moders bröst. Sjuttond2 Delen. I Kar. Ridån har fallit. Återhemten er; mina värde åskådare; språks hvar och en med sin granne, Mina goda fru i logen der, tag upp er operakikare och se er omkriog, Fägna dina små med en af dessa präktiga apelsiner, du lyck