Aftonbladet – 27 oktober 1853, sida 2

Kongl. Operan. Gårdagens länge väntade representation af Mozarts Figaro gafs för fullt hus. Utom de ildre sympatierna för denna herrliga opera, som alltid göra sig gällande, togs en särskild uppmärksamhet i anspråk utaf de nya besättningarne af grefvinnans och Susannas partier. Mil Amalia Walin, debuterande som grefvinaan, hade redan förut i egenskap af konsertsångerska gjort sig känd och värderad. Såsom dramatisk sångerska väckte hon ett rättvist intresse genom sin sannt musikaliska uppfattning, sitt rena, flärdlösa föredrag, sitt lika sohora som mjuka organ. Detta ådagalade oon förnämligast i de båda arierna; dock skulle vi vid slutet af den sista arian önskat en viss stegring af affekten, gom vid drillen uppnår sin kulminationspunkt; detta moment innebär en dubbel verkan, såväl i musikaliskt hänseende som för karakteristikens skull, emedan det är ett af de få ögonblick då denna sublimt kontemplativa karakter lyfter sig till det patetiska. Det säger sig sjelfatt mill W. ännu ej kan ega den sceniska rutin, som bloti en längre teaterpraxis kan gifva; man kan emellertid af framtiden hoppas detta, och för ögonblicket vilja vi endast tillstyrka en bestämdare artikulation af dialogen, som vid första uppträdandet naturligtvis är svår att beräkna. — Susannas rol gafs för första gången af fru Strandberg, som likaledes med rätta fann mycket bifall. Fru S. har på sednare tiden vunnit betydligt, såväl i klokt användande af röstens ressurser, som i uppfattning och föredrag. Om man, å ena sidan, i afseende på karakterens uppfattning, måhända kunnat önska något mera djup och betydelse, så måste ock å den andra erkännas, att hon både i sång och aktion utvecklade mycken liflighet, skalkaktighet och behag. Ide båda första duetterna voro hennes mellantoner något svagare; i de öfriga ensemblerna, såväl som förnämligast i den sista arian, hvilken för en sångerska alltid utgör en svår probersten, gaf hon verkligen öfverraskande prof på en framskriden musikalisk intelligens. Äfven uti arian i andra akten inlade hon förtjenst, och skall säkert göra det ännu mera, sedan en ökad vana här gifvit henne det lugn, som erfordras till:den dubbla uppmärksamheten på den svåra : kuperade rytmen och det oafbrutet rörliga spelet. Cherubinos parti gafs af mll Sällström med rörlighet och lif; dock önskade vi i hennes båda cavatiner något mera poesi i uttrycket, äfvensom, helst i den första, mera mjukhet och portamento. I förbigående vilja vi erinra mil Sällström om vaksamhet mot en för hög intonation, äfvensom en här och der något mera vårdad andhemtning. Vi betvifla för öfrigt ej att mll Sällström framdeles skall fylls detta parti på ett ganska tillfredsställande sätt. Hr Walin var, såsom vanligt, en särdeles lycklig Almaviva, och hr Lundberg, såsom Figaro, ätminstone -godlynt och liflig, I ellmänhet märkte man hos de utförande intresse och lif, och, några små ojemnheter afräknade, var det hela ganska tillfredsställande. Här och der i ensemblerna skulle vi blott vilja erinra de nya representanterna om en något bestämdare markerad rytm. Uteslutandet af det fordom inlagda dansnumret i tredje aktens final var en åtgärd. lika hedrande för konstsinnet hos den nys styrelsen, som glädjande för hvarje vän aj Mozarts musik och af artistiskt förstånd och konseqvens i allmänhet. S