om man antager att samma proportion som förut mellan majoritet och minoritet komrae att uppenbara sig i presteståndet, trotts upphörandet af biskoparnes sjelfskrifvenhet. Tag en mera på oppositionssidan, för att vara frikostig, så hafva vi här 56 emot 10. Uti borgareoch bondestånden antaga vi att proportioner komme att fortfara ungefär densamma som hittills. Vi antaga den i sådana anslagsoch reformfrågor, hvarom två stånd vanigen stanna mot tvä, eller adel och prester ä ena, borgare och bönder å andra sidar, till tre femtedelar i borgareståndet, på motsatta sidan mot adelsoch prestmajoriteten eller 45 mot 30, och i bondeståndet till och med till nära tre fjerdedelar eller 56 emot 19. Sammanräknade förhållandet blefve Adeln so. sc. oc 58 mot 17. Presteståndet . . . 56 mot 19. Borgareståndet . . 30 mot 45. Bondeståndet . . . 19 mot 56. Summa 163 mot 137. Detta skulle således blifva den ungefärliga politiska fördelningen af rösterna isom riksnämnden, nemligen med en öfvervigt af 26 röster på samma sida som de nuvarande riddarhusoch biskopsmajoriteterna. Läsaren finner att här är icke så litet att pruta på, utan att det ändock blefve lätt att erhålla ens enkel majoritet för någon enda mera genomgripande reform; men att erhålla två tredjedelar!!! I alla frågor om reformer i lagstiftningen, som nu tillbakahållas af de två första stånden, hade man således genom den nya inrättningen endast fått sig en omgång till på halsen, i det reformförslagen i de allrafiesta fall komme att sakna den nödiga röstpluraliteten i riksnämnden, och gå tili de serskilda stånden för att framdeles likasom nu, genom två stånds afsiag begrafvas. Hvad vore vinsten? Jo endast att den tillskapade riksnämnden skulle utgöra ett nytt förkläde utanpå en gammal kjortel, eller med andra ord, att dei förhatliga af motståndet mot reformerna skulle döljas under en mera vid mantel, kallad en förbättrad representation. Anslagsfrågor åter, i hvilka icke två tredjedelar af röstantalet ij riksnämnden erhållits, skulle likaledes gå till riksstånden, och der ej tre stånds bifall erhålles, beslutet blifva det, hvari riksnämnden med enkel pluralitet stannat. Dervid skulle det åter sannolikt blifva ganska lätt att erhålla en sådan enkel pluralitet till förmån för snart sagdt hvilka anslag som helst. Detta går väl äfven nu för sig rätt bra i de flesta fall, genom det förstärkta statsutskottet; men det-har ändå ett visst besvär med sig, att nationen skall för hvarje riksdag ögonskenligt kunna se och förnimma att det är adeln och. presterna den har att tacka för de ständigt stigande utgifterna, och för omöjligheten att genom öfverskotten å de stigande indirekta inkomsterna kunna bereda några besparingar åt den skattdragande på annat håll. Det är derföre också icke att undra på, om Svenska Tidningen (den vi för öfrigt uppmana att gendrifva den här uppgjorda sannolikhetsberäkningen, om den mäktar det) är mycket beskäftig att uppmana sina patroner att verka för det nya förslagets antagande, hvaråt man gerna må gifva det vitsordet, att det är så:pass slugt och diplomatiskt uppstäldt, som sakens beskaffenhet medgifvit, men å andra sidan är det troligt att alla de ömma toner som Svenska Tidningen kan uppspelä, icke skola beveka borgareoch bondesitänden till dess antagande.