Aftonbladet – 26 oktober 1853, sida 2

1å vid det jag blickade upp jag sig Roland stående midt emot mig. Det är från Austin,, sade han; derpå höll han upp ett ögonblick och tillade med en ton, som syntes fullkomligt undergifven: Får jeg se det—och våsar jag. Jag lade-brefvet i hans hand och drog mig några steg tillbaka på det att han icke skulle tro att jag forskade i hans anletsdrag: medan han läste det. Och endast utaf en tung, orolig, men icke förtviflande suck märkte jag ait han hade läst ut det. Jag vände mig då om och våra ögon möttes, och det låg i Rolands blick något frågande och liksom bedjande. Jag tolkade den genast. Ack ja, onkel, sade jag leende; jag har öfvertänkt och jag hyser ingen farhåga för utgången. Innan min far skref hade det, hvarom nu är fråga, blifvit min heliga önskan. Hvad angår våra öfriga följeslagare, skulle deras okonstlade naturer trotsa alla sådana sofisterier kom — men ban är redan till hälften botad för dem. Låt honom åtfölja mig, och då han återvänder skall han vara värdig en plats i ert hjerta vid sidan af sin syster Blanche. Jag känner, jag lofvar det — frukta icke för mig! Ett sådant åliggande gkall blifva en talisman för mig sjelf. Jag skall undfly hvarje villfarelse hvertill jag eljest torde göra mig saker, på det att hanicke skall hafva något exempel som lockar honom till förvillelser. Jag vet att vi i ungdomen och den första kärlekens vidskepelse lätt förledas att-tro, det kärleken och den älskades egande utgör lifvets enda lycka; Men då min onkel slöt mig i sina armar, och kellade mig sin ålderdoms bopp, och sitt buses stöd — medan min fars beröm ännu såsora Jjuf musik ljöd i mitt hjerta — kan jag försäkra att jag erfor en större och gtoltare fröjd än om Trevanion hade lagt Fannys hand i min och sagt: Hon är er.o Tärningen var nu kastad — beslutet fattadt. Det var utan någon saknad jag skref till Trevanion för att afböja hans anbud. Icke heller var offret så stort — äfven afsedt från den naturliga stolthet som förut förmått mig