Aftonbladet – 26 oktober 1853, sida 1

benne besvarade jag hans förebråelse. Er syster är en del af hemmet. Om ni anser er värdis någondera, så då och gör gällande UTA Bld jaa po vädåsg jag Vin SR föra Pa. gon invändning. — Hon har min mors ögöm, sade han och vandrade bort. Jag lemnade honom att fundera bland ruinerna, medan jag gick in att helsa på din stackars mor, lindra hennes farhågor i afseende på Roland och göra henne begripligt hvarföre jag ännu icke kunde återvända hem. — i Detta korta möte med hans syster har på honom gjort ett djupt intryck. Men jag kommer nu till hvad som för mig synes den stora svårigheten i alltsammans. Han ! er af begär att förgona sitt namn — sit aervinna sitt hem. Så långt, godt och val. Men han kan ännu icke betrakta Erelystnaden annorjunda än med verldsliga ögon. Han in sig ännu, att allt hvad han har att göra : att förskaffa sig penningar och makt, och nåZon Bf dessa fåföngliga vinster i det stora lotteriet, hvilka vi ofta vinna lättare genom våra synder än genom våra dygder, (Här följer en lång citation ur Seneca, utesluten såsom öfverflödig.) Han förstår mig icke ens ännu — eller, om han så gör, inbillar han sig alt jag är blott och bart en bokmal, då jag påyrkar att han bör ligga fattig och obemärkt, på bottnen af lyckans hjul, och likväl vara en man öfver hvilken vi kunna vara stolta. Han förmodar att han, för att försvara sitt namn, endast behöfver fernissa öfver det. Anse mig icke blott såsom en fälöng far, då eg uttrycker mitt hopp attjag skall här kunna öra mig dig till nysta. Jag ämnarimorgon, å vi återvända till London, tala med honom om dig och or din trelystnad: du skall å erfara resultatet. I detta ögonblick (det är öfver midnatt) Rör jag hans steg i rummet uppöfver mig.