Aftonbladet – 26 oktober 1853, sida 1

Nåväl, småningom banade jag min väg, tåligt väntande till dess detta bröst, finnande gig väl af sin lindring, afskakade all sin farliga bolamring; — Jag banvadv icue — jag gjorde knappast föreställningar, Jag syntes nästan sympatisera, till dess jag sokratiskt fick honom att ogilla sig sjelf. Då jag såg att han icke längre fruktade mig, att han fann tröst och hugsvalelse i mitt sällskap — då föreslog jag honom att vi skulle göra en utflykt tillsammans, utan att säga honom hvarthän. Så mycket som möjligt undvikande stora vagen norrut, (ty, såzom du lätt kan inse, önskade jag icke tända eld på den med häågkoraster så starkt laddade mina, hvilken torde spränga upp oss till sjustjernan), och der detta undvikande icke var möjligt, resande nattetid, förde jag honom till det gamla tornet. Jag ville icke inlåta honom under desg tak. Men du känner ju till det lilla värdshuset, tre mil uppåt ån? — der togo vi in. Nå väl, jag har fört honom till byn, med bibehållande af hans inkognito. Jag har med honorna inträdt i hyddorna och ledt gartalet på Roland. Du vet buru tillbedd din onkel är; du vet hvilka anekdoter om hans stolta, varmhjertade ungdom, och om hans nuvarande vänliga, välvilliga ålderdom, hvilka man kan få böra från tacksamhetens meddelsamma löppar! Jag lät honom se med egna ögon, höra med egna öron, huru alla som känna Roland älskede och ärade honom — undantagandes hans son. Jag förde honom derpå: omkring ruinerna — ännu icke tillåtande honom att inträda i huset — ty dessa ruiner äro nyckeln till Rolands karakter; då ren ger dem ser man det vördnadsbjudande i hars lilla svaghet i afseende på familjestolthet. Der kan man särskilja det från ett lnmpet högmod öfver förgången storhet och inse att deri ligger något mer än en