Aftonbladet – 25 oktober 1853, sida 2

med sina så outsägligt milda och vänliga ögon och svarade blott: Nej I Vi uppnådde huset; och i det vi bultade på porten, sade min far: Om han är hemma, så lemna mig. Det är ett allvarsamt studium du anvisat mig; jag måste arbeta derpå allena.s Vivian var hemma, och porten tillslöts om den besökande. Min far qvarstadnade flera tiramars. Vid råin återkomst hem fann jag till min stora öfverraskning Trevanion på besök hos min onkel. Han hade sökt reda på oss — hvilket jag förmodar icke torde ba varit någon lätt sak. Men Trevanions goda vilja var icke af det svaga slag som återvänder hem vid ågynen af en svårighet. Han hade kommit till London: enkom för att besöka 0ss och tacka o8s. Jag föreställde mig icke att det hos en man, som oupphörlig sysselsättning gjort i allmäns het så tvär och kantig, kunde finnas så myckei grannlagenhet — så mycket af hvad jag torde få kalla godhetens skönhete, Jag knappast igenkände den otålige Trevanion i den mildrande, ömma, välberäknade vördnad som snarare antydde än uttalade tacksamhet, och sökte hänsyfta på hvad han var skyldig fadren utan att vidröra det onda gonen hade förorsakat honom. Men denna godhet — som visade huru Trevanions höga gentlemans-natur lyftade honom öfver den tankeråhet i hvilken de ofta förfalla, hvilka uteslutande upptagas af praktiska -angelägevheter — denna så ädla och rörande godhet blef Roland knappast varse. Han satt vid askmörjan af den missvårdade elden, med händerna omfattande armstöden på sin ländstol, hufvudet nedsjunket på brö. stef; och endast af en djup hektisk rodnad på hans mörka kind kunde man skönja et han sörskiljde mellan en vanlig besökande och den man hvars barn han bidragit 3