Aftonbladet – 25 oktober 1853, sida 2

tankfullt) Men du beskrifver denne beszynnerlige ynglings sinne såsom en skeppsbruten farkost! — i hvad del af de multnande timren skall. jag fästa mina bergningshakar? Det synes som om vi här skulle sakna de flesta af de stödjepunkter, på hvilka vi som bäst kunde lita, om det vore fråga om att rädda någon annan. Religion, heder, barndomsminnen, hemmets band, sonlig lydnad — äfven insigten om eget bästa, i ordets filosofiska mening. Och till sluts jag! — en stackars bok-karl! Min bäste son! — jag förtviflar! Pisistratus. — Nej, ni får icke förtvifla — nej, ni måste lyckas; ty om ni det icke gör, hvad skall det väl blifva af onkel Roland? Ser ni icke att hans bjerta är nära att förkrossas? Mr OCaAxton. — Gif mig min hatt; jag vill gå åstad. Jag skall rädda denne Ismael — jag skall icke lemna honom förr än han är räddad! PisistrATUs. — (Några minuter gednare då de befinna sig på vägen till Vivians boning.) Ni frågar mig vid hvilken stödjepunkt ni skall hålla er fast! Det finnes en fast och god gtödjepunkt, sir. Mr Caxton. — Nå, och det är? Piststratus — Ömheten! Det är en natur, mäktig af mycken ömhet i sitt vilda hjertas innersta! Han kunde älska sin mor; vid hennes namn bar jag sett frampressas tårar i hans ögon — han skulle ha svultit ibjäl heldre än han skiljt sig vid det minne han bevarat af denna kärlek. Det var hans tro på sin fars likgiltighet eller afsky som förhärdade och förnedrade hans hjerta. — det är endast då han hör huru denna fader älskat honora, som jag nu lyckas upptina bang stolthet och tämja bana gsioner. Ni har ömheten ait stödja er på! — förtviflar ni nu? Min far vände sig till mig, betraktade roig