Aftonbladet – 25 oktober 1853, sida 1

IX Kar, Några dagar hafva förflutit; vi befinna oss i London, min far jemte oss; och Roland har tillåtit Anstin att för mig förtälja bans. historia, och han har genom Austin erfarit allt hvad den berättelse gom Vivian meddelat mig kunde innebära, vare rig till mildring af det förflutna eller till hopp på försoning i framtiden, Och Austin har på ett förvånande sätt blidkat sin bror. Och Rolands vanliga sträfhet har försvunnit och hans blick är mild, hans röst låg, Men han talar litet och ler aldrig. Han gör mig inga frågor; nämner aldrig för mig sin sons namn, hänsyftar aldrig På resan till Australien, eller frågar shvarföre den uppskjutess, eller deltarsårom tillförene i förberedelserna till densamma — han har icke sinne för någonting. Resan är uppskjuten till nästa fartyg som afseglar, och jag har träffat Vivian två eler tre gånger, och jag har efter dessa möten känt mig besviken och nedstämd. Det synes mig som om mycket af det första intryck jag åstadsom redan blifvit utplånadt. Vid blotta åsynen af det stora Babel — af denna uppenbaelse af den beqvämlighet, den lyx, den rikeJom, den prakt, de sträftvanden, det armod, jen hunger och de slårfvor, som civilisationens brännpunkt, under de gamla sambälle188 missförhållanden, oundvikligen sammanör — vid blotta åsynen af allt detta syntes len stolfa stridslystnaden hafva återvaknat, iksom den förvända äörelystnaden, och bittereten mot verlden, hatet, vreden, kriget med nenniskorna och det upproriska knotet mot umlen. Likväl qvarstod ännu en försonande nger öfver det onda han begått emot sin far — hans bjerta var dock i det afseendet milIradt; och i samband med denna mildring yckte jag mig märka en grundsats mera likande heder än som jag hittills hade funnit