Aftonbladet – 25 oktober 1853, sida 1

Med min rörelses hela värma fortfor jag derefter — visade honom den sanna naturen hos hedern och hos Roland (ty dessa båda namn betecknade samma sakl) visade honuc de spaningar, de förhoppningar, den vanliga ångest hvartill jag varit vittne, och som kommit mig — jag som icke var hans son — att fälla tårar af deltagande; visade honom den fattigdom och de umbäranden till hvilka fadren hade dömt sig sjelf, på det att sonen icke skulle hafva någon ursäkt för de synder till hvilka behofvet lockar den svage. Detta och mycket mera bibragte jag honom, sats efter sats, och jag förmodar med den kraft som tillhör allt verkligt allvar, — icke tillåtande nägot afbrott, undanrödjande hvarje invändning, jag så att säga dref in sanningen, spik efter spik i det förhärdade hjerta, som jag bakat mig fast vid och försökte att besegra. Och slutligen gaf den mörka, bittra, cyniska naturen vika, och den unge mannen öll snyftande till mina fötter och ropade: kona mig, skona mig! — jag inger nu allt! in sådan usling jag variti VII Kar. Då jag lemnade Vivian vågade jag icke lofva tt Roland skulle genast förlåta honom. Jeg äyrkade icke att han skulle försöka få träffa in far, Jag insåg att tiden ännu icke var ommen hvarken för tillgift eller. möte. Jag ar tillfreds med den seger jag redan vunnit. ag ansåg det i sin ordning, att eftertanke, nslighet oeh lidande skulle ännu djupare inrögla lexan, och bana väg för ett fast belut om bättring. Jag lemnade honom sitinde vid strömmen, och lofvade honom att, å det lilla värdshus der ban bodde, underitta honora om huru Roland genomkämpade in sjukdom. ; :