Aftonbladet – 21 oktober 1853, sida 2

Teater. I går hade man på kgl. operan det dubbla nöjet att höra Webers förträffliga opera Friskytten, samt mll Michal, hvilken såsom Agatha för första gången uppträdde efter sin utländska resa och derpå följande, omsider harmoniskt lösta engagements-dissonanser. Den talrika publiken betygade ock sin synnerliga belåtenhet med allt detta genom en liflig acklamation vic mll M:s inträde, samt buketter efter hennes stora aria. MI M. sjöng sitt parti, såsom förr, med all artistisk förtjenst, ehuru rösten i början angaf något mindre mjukt än vanligt — troligen en följd af årstidens inflytelser — äfvensom en ej alldeles riktig uppfattning af vissa appoggiaturer förekom i hennes första aria, hvarom förr blifvit nämndt. Ötfver hufvud gafs operan rätt vårdadt, om än ej särdeles hfligt; detta är ock hvad som på vår sångscen tycks vara svårast att ågetadkomma. Den vård, som egnas solopartierna och de finare arbetade ensemblerna, sträcker sig ock sällan i lika mån till de större, på masseffekter anlagda ensemblestyckena med körer. Detta förspordes i går förnämligast i skrattkören, hvars utförande svårligen skall låta någon gissa att något skratt är å bane. Aldrig ser vår kör mindre rolig ut än vid detta till. fälle, aldrig är dess uppsyn och hällning mere kontemplativ, och aldrig låter en rytm mer: tungsint än denna skrattrytm. Man kan emel. lertid mindre lägga sjelfva körpersonalen dett: till last, än vederbörande styresmän, som un. derlåta att vederbörligen bestyra om saken: riktiga verkställande. — Operans ouvertur gick ypperligt; den vittnade om det sorgfälligastc studium samt mottogs ock med enhällig da capo-begäran.