Aftonbladet – 21 oktober 1853, sida 2

Utrikes Korrespondens-artikel. (Från Aftonbladets korrespondent.) Paris den 15 Okt. Jag har icke trott mig böra med eder tala om alla de mer eller mindre stridiga rykten som de sista dagarne här varit i omlopp, angående de österländska affärerna, till ex. flottornas återkallande från Dardanellerna till Besikaviken och slla andra historier som varit: hopsmidda af våra haussiers och baissiers, allt: eftersom de velat köpa eller sälja statspapper, och hvarvid allvarsamt folk icke fästat något afseende. Jag vill här icke uppehålla mig vid Portens krigsförklaring eller dess appell till de allierade makterna om ett kraftigt understödi härdelse af krig. Dessa detaljer äro er bekanta aftidningarne. Jag vill endast ännu en gång er-inra om hvad jag tror mig redan hafva yttrat: i ett föregående bref, att man Här är allmänt: öfvertygad om franska och engelska regerin-garnes fullkomliga endrägt i allt hvad angår dessa makters ställning till den orientaliska. tvisten. De sista detaljerna hafva icke jäfvat: detta omdöme. Uti de första utvecklingarne af denna blo diga peripetie hoppas man af Österrike. och Preussen ingenting annat än neutralitet, men: detta hoppas man dock. Sådant är det förmoödade resultatet af mötena i Olmiitz. och: Warschau. Men midt under de krigiska förberedelserna: fortfar diplomatien änmmw att söka en fredlig lösning af frågan, och den tydliga benägenhet de vestra makterna ådagalägga ait slippa undan kriget, lemnar ännu en skymt af hopp att underhandlingarne ej skola blifva alldeles: fruktlösa. Man smickrar sig åtminstone med: den föreställning att, i händelse af Rysslands krigslycka mot Pörten, England och Frankrike: skola finna understöd nog hos Österrike och: Preussen, för att med framgång försöka en: bemedling. Sålunda begränsad, förlorar den orientalisk frågan för oss en del af sin betydenhet, och begäret efter fred, behofvet af densamma för anleder 033 ganska naturligt att sålunda BöBR begränsa den; men allt detta beror på er enda förutsättning, nemligen att ryska kej. ären i fall hans vapen blifva segrande, rele sa mera moderation än han gjorde före krigets utbrott. Är något sådant troligt? Framtiden skall säga osg det. Emellertid bs endast allt för sannt att framtiden bär st,rm och åska i sitt sköte. Midt uti all den oro 207.n denna tanke, låt vara endast instinktmess.gt, framkallar, träda alla andra tankar och yetraktelser i bakgrunden. Ni kan icke f7,regtölla er hvilken stumhet och dåsighet t.der i den allmänna sinnesstämningen. De orientaliska händelserna gifva i politiskt och nationelt afseende visserligen tillräckliga källor till sensationer, men ingen röres deraf annat än af ekonomiska grunder. Man skulle söga att värt hjerta endast klappar i vår börs, och när man tänker på det lifliga. deltagande som ej länge sedan i Frankrike: egnades åt alla utländska frågor, frestas man. tro att franemännen i sitt eget land blifvit bortbytta mot en helt främmande befolkning.. Regeringens anhängare skrifva denna lojhet. på räkningen af det förtroende regeringen ingifver, och landets förmenta öfvertygelse att: dess ära och välfård äro i så förträffliga hän der. Gifve Gud att denna tolkning vore den drätta, men jag tviflar derpå. Det synes mig jmycket sannolikare att denna politiska håglöshet har sin grund uti regeringens eget sätt att göra utöfvandet af alla politiska åligganden så innebållslöst som möjligt. Regeringens egen skarpsinnighet har ej kunnat undgå att upptäcka tillvaron af det onda och den vill nu försöka bota det genom att väcka intresset för spirituell sysselsättning. Men låter detta gi göra utan att utveckla det politiska intresset? Det är deri svårigheten ligger; den är stor, eller rättare sagdt oöfvervinnelig. Regeringen erfar den också och skall erfara den mer och mer. Sålunda vill inrikesministern: tkapa tidskrifter, som kunna -tjena till brännpunkt för artistiska och litterära idder, för att åtminstore gifva något lif åt dessa, men till och med desga behöfva en grad af oberoende och frihet, och då det allmänna systemet heter gillande, loftal och äreminnen öfver styrelsen, så följer deraf två saker, först att det åt dessa tidskrifter icke skall erbjudag andra pennor än smickrets, hvilka äro nästan alltid medelmåttiga, och sedan att i alla händelser de kotte. rier som styra dessa tidskrifter ej skola emottaga andra än dessa. Detta är förhållandet med alla litterära arbeten som stå i närmare eiler aflägsnare förhållande till statsmakter, Vi hafva ett slående exempel derpå i kontrasten mellan idgerna som lifva den upplysta delen af nationen å ena sidan och styrelsen å