lem alla, hvilket icke är händelsen.) Och ag vill nu lemna åsido hans rätta namn samt cke heller besvära läsaren med de lån-nawn an under de första tiderna af sina äfventyr begagnade, utan gifva min olyckliga slögting let namn hvarunder jag först lärde känna horom, och fortfara att göra så till dess — himen gifve att den tiden komme — då han, sedan han försönat sina felsteg, kan återforåra sitt eget namn. Det var vid det han slöt sig till ett sällskap af kringvandrande spelare tom Vivian blef bekant med Peacock, och denna värde herre, som hade många strängar på sin båge, blef snart varse Vivians utomordentliga skicklighet med biljardqueuen, och såg deri ett bättre sätt för dem att gemensamt göra lycka, än det resande sällskapet kunde erbjuda dem. Vivian lyssnade till hans förslag, och det var medan deras förtrolighet var i gin första blomstring som jag träffade dem på landsvägen. Detta tilifälliga möte hade på Vivian (om jag får tro hans försäkran) ett mäktigt och för ögonblicket helsosamt inflytande. Oskuld och friskhet i en gosses sinne var någonting nytt för honom; de spänstiga, sunda lifsandar hvaraf dessa gåfvor åtföljdes förvånade honom, genom kontrasten med bans egen tvungna glädtighet och hemliga dysterhet. Och denna gosse var hans egen kusin! l Då han gedermera anlände till London, gjorde han förfrågningar på det hotel i Strand hvars adress jag gifvit honom; han erfor der hvar vi bodde; och då han en afton passerade förbi på gatan, såg han min onkelifönstret — för att igenkänna honom och fly honom. Han hade då för tillfället några penvingar till sitt förfogande, hvarföre han hastigt skiljde sig från det sällskap hvari han blifvit inkastad. Han beslöt alt återvända till Frankrike — han ville försöka skaffa gig en aktningavärdare existens. Han hade hvarken känt sig lycklig i den frihet han vunnit, eller på den bana för hvilken hans far hade varnat bonora funnit utrymme för den ärelystnad som började gnaga honom. Hans mest aktnings