En — Uti öfverståthållareembetets till K. M:t afgifna embetsberättelse för åren 1848, 1849 och 1850 förekommer, rörande handtverkerierna i hufvudstaden, följande, som kan anses stå i temligen nära sammanhang med den nu agiterade frågan, om ytterligare inskränkningar i friheten till arbete. Der yttras: Vidkommande handiverkerierna hafva handtverksföreningens fullmäktige uppgifvit, tt ehuru hufvudstadens burskapsegande handtverkare, äfven under de nu ifrägavarande 3:ne ären i allmänhet städse beflitat sig om sina yrken, dessa likväl är från är skola på ett för idkarne nedsläende sätt fallit, eller aftagit till den grad, att ganska mänga idkare, som icke egt andra tillgängar till sin bergning än arbetsförtjenst, ofta måst jemväl med den strängaste sparsamhet ilefnadssättet, vara i saknad af medel till lifvets oundgängligaste behof; förmenande handtverksföreningens fullmäktige att orsakerna härtill lära vara att söka hufvudsakligen i skräförfattningarnes upphäfvande, samt den af Kongl. Maj:t medgifna närings-, försörjningsoch handelsfrihet med handtverksvaror. För egen del har öfverstäthällareembetet vid denna purkt ansett sig böra erinra, att de öfverklagade förändrade förhällanden: som uppkommit mellan mästarne och deras arbetare, till en stor del böra tillskrifvas det öfverhandtzgande bruket att lärlingar och gesäller icke som tillförene hafva sitt kostbäll och. bostad hos mästarne, utan erhälla kostpenningar och inhyras utomhus, hvarigenom de förbindelser, som förut funnos emellan mästarne och deras arbetare allt mera upphöra, i följd hvaraf jemväl upphört det förtroligare förhållande som gjorde att erbetarne tillförene ansägos för medlemmar af mästarens hushäll.