om berömde mig, och det för egenskaper söm ntydde att jag ännu torde vara mycket värd. — Ah! tillade han sorgset, jag ihågkommer jelfva ordalagen — ett nytt ljus bredde sig iver mig — flämtande och dunkelt, men det rar likväl ljus. Den ärelystnad, under hvars nflytande jag hade sökt den krypande fransnannen, återvaknade samt antog en värdigare ch bestämdare form. Jag ville lyfta mig ur lyn, skapa mig ett namn, stiga i lifvet! Vivians hufvud nedsjönk, men han upplyfs ade det hastigt och skrattade — med ett lågt, gäckande löje. Det följande af hans berättelse kan förtäljas i få ord. Bibehållande sina bittra känslor mot sin far beslöt han att Fortsätta sitt inkognito — han antog ett namn som var egnadt att missleda alla gissningar, i fall jag skulle tala om honom med min familj, enär han visste att Roland kände till att en öfverste Vivian haft att sörja öfver en förlupen son — och det var verkligen ett samtal om detta ämne, som först hade hos honom väckt tanken på flykt. Han fästade sig vid tanken att göra sig känd af Trevanion, men han hade sina skäl att icke vilja stå i skuld hos mig för införandet i detta hus — att icke vilja det jag skulle veta hvar han vistades: förr eller sednare skulle denna kunskap icke undgå att leda till upptäckandet af hans verkliga namn. Lyckligtvis, efter hans åsigt, för de planer med hvilka han börjat umgås, stodo vi alla i begrepp att lemna London — han skulle hafva scenen fri för sig sjelf. Och ban uppgjorde nu en plan för lifvet, hvilken han betraktade såsom den aldra förträffligaste — nemligen att förskaffa sig ett anständigt ekonomiskt oberoende, och att formligen och fullständigt emancipera sig undan fadrens uppsigt. Medveten om den arme Rolands riddertiga vördnad för sitt namn, och fast öfvertygad att Roland icke hyste någon kärlek för sin son, utan endast fruktade att gonen skulle vanhedra honom, beslöt han-att begagna sig af Rolands fördomar för att uppnå sitt syftemål. (Forts. följer.)