lon — han hade då sökt på hvarie ställe, der let var någon sannolikhet att den förtappade unde hafva sitt tillhåll — han hade då spaat och knappat in på sina egna oundgänglivaste förnödenheter för att kunna bereda sig itväg att inträda på teatrar och spelbhus, och vifva drickspenningar åt polisagenterna — han nade då på gatan under sitt fönster sett den gestalt efter hvilken han spanat och längtat, och han hade i öfvermåttet af sin glädje utropat: Han ångrar sig! En dag fick min onkel genom sin bankir ett bref från den franske informatorn (hvilken icke visste något annat sätt att uppspåra Roland än genom det bankirhus gom hade utbetalt hans honorarium), och hvilket bref underrättade honom om s0onens besök. Roland ilade ögonblickligen till Paris. Vid sin ankomst dit kunde han endast genom polisen erhålla några underrättelser om sin son, och af polisen erfor han endast, att han hade blifvit sedd i sällskap med fulländade skälmar, hvilka redan befunno sig i rättvisans hand; men att ynglingen sjelf, mot hvilken ingen anklagelse blifvit gjord, hade fått i fred lemna Paris och förmodades hafva tagit vägen till England. , Nu uthärdade ieke längre den arme kaptenens starka hjerta; — hans son i skälmars sällskap! — kunde han väl vara säker att ban icke var deras medbrottsling? Och om han icke ännu var-det, huru litet var icke steget mellan sällskapande och deltagande! Han uttog från klostret det barn som ännu återstod honom, återvände till England och anlände dit för att falla i feber och yrsel — sannolikt samma dag, då sonen utblottad och värnlös hade nedsjunkit på gatstenarne i London. VI Kar. Försöket att uppföra ett lyckans tempel på hemmets ruiner. Menx, sade Vivian, fulföljande sin berättelse, men då ni kom till min hjelp utan att jkänna mig — då ni tröstade mig — då hörde jag för första gången från edra läppar ord