sörelse angående ytterligare inskränkning i tiden för illätelsen att anställa jagt efter elg, kommerskollegii tungörelse angäende ätskilliga utlåndska-orters förslarande för smittade af kolera eller derför endast misstänkta samt K. M:ts förnyade reglemente för skyddskoppympningen i riket. mee Utdrag af protokollet, häliet i allmän sockenstämma med Nordmalings förs gamling den 17 Jnli 1853. 2. Då till följe af den närvarande lagstiftningen för bränvinsbränningen denna förderfliga och olycksbringande industri uppnått ea höjd, som pätagligen hotar land och folk med undergång bäde i moraliskt och ekonomiskt hänseende, ville socknemännen vid detta sammanträde öppet uttala den öfsertygelsen, ait en räddning undan den öfverhängande ofärden endast kan beredas derigenom, att en stark damm sättes emot den bränvinsflod, som under växande djup och fart öfversköljer landet. Socknemännen yttrade derföre den önskan, att konungens befallningshafvande mätte till Kongl, Maj:t ingå med underdänig begäran, det täcktes Kongl. Maj:t, hvars landsfaderliga och högt upplysta tänkesätt äfven i denua rikets vigtiga angelägenhet äro socknemännen kände och af dem högt värderade, till Rikets snart sammanträdande Ständer i nåder aflåta proposition om ändring i nu gällande lag rörande bränvinsbränningen, så att densamma i möjligaste måtto mätte inskränkas, hvilket man förmodade kunna vinnas genom en denna, för det allmänna skadliga och för dess idkare föga hedrande näringsgren, äsatt beskattning af minst 24 sk. bko på kannan, äfvensom skärpta kontroller och straffbestämmelser för krögeri och obehörig handel med bränvih, hvarigenom större inkomster för staten kunde beredas till lättnad för det betungade jordbruket och den genom dryckenskapen svärt anlitade fattigvärdsförsörjningen samt till uppförande, af tvängsarbetshus för de sedesiösa, försupna lättiogar, som i alla rigtningar genomströfva landet, öfverallt lem. aande sorgliga vittnesbörd om de följder den närvavarande ymniga bränvinsbränningen och det deraf befrämjade superiet medför. Socknemävnen delade enhälligt det hopp, att genom en förändrad lagstift ning i den riktning som blifvit nämnd, det kära fo sterlandet skall kunna räddas, äfvensom de hoppade: att ortens biifvande riksdagsmän mätte djupt och all varligt bebjerta hvad landets väl i detta hänseende forårar: x och dag som ofvan. H. J. Berlin. —L vv