värda vän var hans gamla informator; han ville begifva sig till honom. Han gjorde så; raen denne man var nu gift, var sjelf fader, och detta hade förorsakat en fruktansvärd förändring i hans praktiska sedolära. Det var icke längre moraliskt att understödja sonen i hans uppstudsighet emot fadren. Vid det mottagande han rönte, visade Vivian sitt vanliga sarkastiska högmod, och fick en höflig vink att lemna huset. Han kastade sig nu än en gång ut att i Paris lefva på sitt goda hufvud. Men der funnos fullt upp med goda hufvuden, skarpare än hans eget. Han kom i något slags delo med polisen — visserligen icke för någon af honom sjelf begången vanärande handling, men genom sin ständiga sammanvaro med andra gom voro mindre samvetsgranna, och han ansåg det derföre nödigt att lemna Frankrike. Och det var vid hans återkomst som jag mötte honom utblottad och nedsölad på Londong gator. Emellertid hade Roland, efter de första fruktlösa efterspaningarna, gifvit vika för den harm och ovilja gom länge grott inom honom. Hans son hade afskakat hans myndighet, emedan den ville afhålla honom från vanheder. Hans begrepp om disciplin voro stränga, och tålamodet hade i det närmaste blifvit utplånadt ur hans kjerta. Han trodde sig kunna uthärda att öfverlemna sin son åt sitt öde — att förskjuta honom, och att säga: jag har icke mer någon son. Det var i denna sinnesstämning som han första gången besökte vårt hue. Men under den minnesvärda natt då han för sina rysande åhörare hade förtäljt den mörka berättelsen om den franayske gotdatens sorg och brott, samt i denna berättelse för min fars snabba sympati förrådt sina egna sorger och lidelser, behöfdes det icke mycket af hans mildare broders slu het för att erfera eller gissa till det hela, eller mytket af Austins saktmodiga öfvertalIningsförmåga för att öfvertyga Roland att han änhu icke hade uttömt alla ansträngningar at nppspåra vandraren och återföra det förirrade Ibarnet. Han hade då begifvit sig till Lon