jag så med. Och dessa rum, dessa möbler, anstå de den gentleman han söger mig vara?a Äfven i England tog zigenareblodet ut sin rätt liksom tillförene; och ynglingen fann kringstrykande sällskapsbröder, himien vete huru och hvar; och figurer af ett besynnerligt utseende, med tvetydig elegans och misstänkt omsorg i klädsel, syntes lura i gatbörnet eller kika in genom fönstret, slokande af då de fingo se Roland — och Roland kunde icke nedlåta sig att blifva spion. Och sonens hjerta tillslöt sig alltmer och mer för fadren, och hans fars anlete log numera aldrig emot honom. Och så började man presentera räkningar, och björnar bultade på porten. Räkningar och björnar hos en man som bäfvade vid tanken på en skuld, såsom hermelinen för en fläck på sitt skinol Och sonens korta svar på hvarje föreställning var — vär jag icke en gentleman? — det här är sådana saker som äro nödvändiga för en gentlemans. Då ihågkom Roland törhända-sin franska väns experiment, och lemnade sin byrå olöst, och sade, ruinera mig om du vill; men låt mig icke veta af några skulder. Der ligga pengar i lådorna, de äro olästan. Detta förtroende skulle för alltid hafva botat en ynglings utsväfningar hvilken egt en upphöjd och ömtålig hederskänsla: Gitånos lärjunge förstod icke förtroendet; han trodde att det innebar en naturlig ehuru med ovänlighet gifven tillåtelse att taga hvad han behöfde — och han tog! För Roland syntes detta en stöld, och en stöld af gröfsta slag: men när han uttalade detta, studsade sonen; djupt kränkt, och såg uti hvad som varit ett så rörande vädjande till hans heder, endast en snara för ait locka honom till vanheder. Korteligen, ingendera kunde förstå den andre. Roland förböd sin gon att lemna huset; och den unge mannen öppnade savama nätt dess port och smög sig ut i vida verlden för att njuta eller trotsa den efter sitt eget vilda sinnelag. Det skulle blifva långtrådigt att följa honom genom hans skiftande äfventyr och exerimenter med lyckan, (äfverom jag kände